Under min livstid har det med jämna mellanrum, till synes oberoende av trender och konjunkturer, dykt upp ”anti-rörelser”. Jag har själv varit en del av några av dem: anti-kärnkraftsrörelsen, anti-schlagerfestivalen, anti-apartheidrörelsen, anti-USA-imperialismen, för att nämna några. Att vara anti-auktoritär i vår tid är närmast ett obligatorium.

Anti-rörelser är särskilt populära i länder där folk har det ganska bra. Människor verkar betydligt mindre ”anti-benägna” i fattiga länder, som har svåra och akuta problem att ta itu med. Det är i varje fall min erfarenhet.

Det får mig att misstänka att anti-rörelser fungerar som en psykologisk ersättning för verkliga konflikter. Verkliga konflikter kan som bekant vara farliga. Man kan få riktiga fiender, och man kan tvingas betala ett högt personligt pris om man befinner sig på ”fel” sida. Att vara med i en anti-rörelse är däremot gratis, och ungefär lika riskabelt som att spela Pokemon-go.

Upplägget går till ungefär så här: Man tar en företeelse som de flesta ogillar, knycker konceptet och sätter ett ”anti” framför. Därmed har man gjort grejen till sin, utan att behöva komma på något nytt. Anti-rörelser är till sin natur parasitära.

På köpet får du en liten guldstjärna att fästa på det moraliska kavajuppslaget. Ibland på sociala medier uppmanas man infoga nån grafisk symbol i sin status, så att alla kan se att man är ”emot plågsamma djurförsök”, ”inte röstar på SD” eller ”tar avstånd från

barnporr”. Har man inga symboler på sin sida kan man misstänkas vara en särskilt rutten människa.

Problemet med anti-rörelser är att de sällan lyckas lansera något positivt alternativ. Ofta motverkar de rentav sitt syfte. ”Anti-kommunismen” i USA på 1950-talet blev till exempel ingen höjdare när det gäller frihet och demokrati. Istället blev den en grogrund för diskriminering, angiveri, misstänksamhet och censur. Antirasismen avskaffade inte rasismen, utan återupprättade den. Antifascismen avskaffade inte det politiska våldet, utan tillämpade det på sina motståndare.

Kommunism, rasism och fascism är exempel på förtryckande ideologier, och tyvärr tycks deras förtryckarkaraktär spilla över i anti-versionen – låt vara i en annan förklädnad.

Ett annat förtryckarverktyg (som i hög grad förknippas med oss svenskar) är ”Jantelagen”. Begreppet kommer ursprungligen från Aksel Sandemoses roman ”En flykting korsar sitt spår”. För den som inte kan sin Jantelag, följer här en repetition:

1. Du ska inte tro att du ÄR något.
2. Du ska inte tro att du är lika god som VI.
3. Du ska inte tro att du är klokare än VI.
4. Du ska inte inbilla dig att du är bättre än VI.
5. Du ska inte tro att du vet mer än VI.
6. Du ska inte tro att du är förmer än VI.
7. Du ska inte tro att DU duger till något.
8. Du ska inte skratta åt OSS.
9. Du ska inte tro att någon bryr sig om DIG.
10. Du ska inte tro att du kan lära OSS något.

Låt oss nu göra ett experiment, och hitta på en anti-version av Jantelagen. En ”Anti-Jante”. Med lätt omarbetning kan det se ut så här:

1. Du ska veta att DU är något märkvärdigt.
2. Du ska veta att DU är lika god, eller helst lite bättre än andra.
3. Tvivla aldrig på att DU är smartast.
4. De andra är antagligen lite sämre.
5. DU har tolkningsföreträde.
6. Du är helt enkelt BÄST.
7. Det finns ingenting DU inte klarar av.
8. Ingen får skratta åt DIG.
9. Alla bryr sig om DIG, eller borde i varje fall göra det.
10. Tro aldrig att andra har något att lära DIG.

Plötsligt känns listan märkvärdigt bekant. Det är som att läsa en programförklaring för identitetspolitiken. En rörelse som växt explosionsartat under 2000-talet och med stor framgång påverkat barnuppfostran, universitetsvärlden och även letat sig in i läroplanen för grundskolan. Är ”Anti-Jante” helt enkelt den nya generationens Jantelag?

Det kanske är en hädisk tanke, men möjligtvis var den gamla Jantelagen trots allt inte så dålig. Den bidrog i alla fall till att skapa en arbetskultur, som höll den fabriksarbetande (från landsbygden nyligen inflyttade) allmogen i strama tyglar. Produktiviteten ökade och vi fick materiella förutsättningar att bygga ett av världens mest rättvisa och välfungerande samhällen.

Jag tvivlar på att ”Anti-Jante” kommer att kunna åstadkomma något liknande.