Som bekant så pågår sedan en tid en diskussion på några av Sveriges kultursidor om vilka män (eller möjligen vilka slags män) som ligger bakom alla sexuella övergrepp som kommit fram i rampljuset i samband med #metoo- och #tystnadtagning-uppropen. För att göra en lång historia kort så kan man skönja två huvudlinjer på kultursidorna, nämligen 1) bara vissa män är förövare, och 2) alla män är förövare.

För den som funderar över dessa frågor kan jag rekommendera en på många vis originell krönika av John Sjögren, publicerad på kultursidan i SvD den 13 november. Sjögren har tidigare gjort sig känd som en djärv och egensinnig kulturdebattör genom bland annat en SvD-artikel betitlad ”Porren gör att män beter sig som svin” – ett påstående som gav upphov till en liten specialdebatt i densamma tidningen.

I sin senaste krönika kopplar Sjögren ett avsevärt större grepp på hela problematiken med sexuella ofredanden och den därmed sammanhängande skuldfrågan. Ett första avstamp tas i en text av DN:s skarpögde kulturchef Björn Wiman som tycks ha kommit fram till följande skuldteori (återgiven av Sjögren):

Jag tror att Wiman är inne på rätt linje. Det går inte att avfärda den enorma mängd vittnesmål om sexuella trakasserier och övergrepp som nu kommit upp till ytan som ett resultat av ett fåtal individer.

Sjögren fördjupar sig ytterligare i Wimans funderingar och drar slutsatsen att:

Det är givetvis ett strukturellt problem som här har blottlagts. Wiman har en god poäng när han skriver att ”skuld kräver en tydlig och direkt inblandning”, men att inte bära skuld ”är inte samma sak som att slippa ta ansvar”

Det gamla vanliga halv- eller heldunkla kulturredaktionsbluddret, alltså. Men här tar plötsligt krönikan en lite otippad vändning:

Samtidigt finns det något i mig som vill dra tanken ännu längre. Kan man verkligen frikoppla ansvar från skuld? Förutsätter inte ansvarstagande ett visst mått av skuld?

Och vilken storslägga kan vara mer passande att dra in på scenen nu om inte en av världslitteraturens absoluta giganter ifråga om skuldmotivet, nämligen Dostojevskij? I en personligt färgad inbäddning får vi veta att:

Den här hösten har jag ägnat mig åt att läsa om ett av världslitteraturens stora mästerverk, som jag inte läst sedan tonåren, nämligen Fjodor Dostojevskijs jätteroman ”Bröderna Karamazov”. Den bärande idén i romanen är att ”alla har skuld inför alla och för allting”. Det låter som en överspänd och överdriven tanke. Men jag misstänker att den är sann.

Från skönlitteraturens fiktiva universum till sanningsanspråk i den utomlitterära verkligheten – här går det undan. Och slutsatsen är given:

Men Dostojevskij gestaltar i sin roman vilket invecklat sammelsurium den existentiella skuldfrågan är – i någon mån är alla skyldiga.

Invecklat sammelsurium? Ja i skönlitteraturens solsystem kan vad som helst hända, som bekant. Men vänta bara – i Sjögrens sällskap tar vi nu definitivt steget från fiktionens motiv och tematik till vår icke-fiktiva samtid:

I ljuset av Dostojevskij anser jag det alltså högst rimligt att säga att alla män faktiskt bär skuld i de fruktansvärda händelser som nu äntligen avslöjats. Problemet är strukturellt, skulden således också kollektiv. Men resonemanget kan föras ännu längre, till att inkludera alla människor. Hela mänskligheten är ett strukturellt problem.

Hela mänskligheten ett strukturellt problem – ja kanske det. Att Sjögren ”alltså” tycker det är rimligt att ”alla män faktiskt bär skuld i de fruktansvärda händelser som nu äntligen avslöjats” må vara en sak. Men riktigt hur resonemanget leder från hans personliga och subjektiva läsning av Dostojevskij fram till den logiska relationsmarkören ”således” är minst sagt oklart. Exakt hur gick det egentligen till när skulden blev kollektiv utanför Dostojevskijs textuniversum, undrar åtminstone jag. Gunnar Ekelöfs ”En Mölna-Elegi” är förvisso ett storslaget diktverk, men jag skulle inte rekommendera texten som reseguide till Lidingö, apropå sambandet mellan dikt och verklighet.

Men det här är bara början – nu växlar Sjögren upp till rejäla missiler:

Är det något som historien har visat oss så är det att alla människor, under fel omständigheter, är kapabla till vilka jävligheter som helst. Jag tror att vi bedrar oss själva om vi tror att just vi, just jag, skulle vara bättre eller mindre benägen till svinaktigt beteende än någon annan.

Utifrån detta resonemang drar Sjögren följande slutsats – håll i er nu:

Vi bär alla inom oss en fundamental brustenhet, en potential till det allra värsta. Vi föds skyldiga. Därför kan jag aldrig med rent samvete säga: det var inte mitt fel. Jag har personlig skuld till såväl de svinerier som utspelats på våra svenska teatrar som till Auschwitz, Hiroshima och IS. Det är rent juridiskt så klart en orimlig hållning. Men existentiellt den enda möjliga.

Juridiskt sett ”en orimlig hållning”, ja här kan jag inte göra annat än att hålla med. Riktigt hur Sjögren menar med att en sådan skuldidé däremot är ”existentiellt den enda möjliga” begriper jag överhuvudtaget inte. Nu vet jag inte exakt hur gammal Sjögren är, men av bildbylinen förefaller han vara lite över 30 år. Hur skuldfrågan gällande Auschwitz och Hiroshima ser ut för hans del kan jag alltså inte helt och hållet – eller snarare inte alls – begripa, om han nu inte skulle ha något slags komplicerad hinduisk återfödelseprocess i tankarna.

Men kulturskribenter kan ju vara lite dunkla och expressiva emellanåt; Sjögren kanske bara försöker uttrycka sin egen Weltschmerz? Nej, tyvärr tycks så inte vara fallet – i ett stycke späckat med olika former av ”vi” slår Sjögren fast riktlinjerna inför det som komma skall:

Så låt oss sluta med att skylla ifrån oss och istället erkänna vår skuld, så att vi på allvar kan axla vårt medmänskliga ansvar.

Här anländer rätt snart åtskilliga frågor till funderingarnas kaotiska vänthall. Har alltså alla människor på jorden – döda, nu levande och ännu ej födda – en kollektiv skuld till exempelvis Auschwitz? Har ett nyfött barn skuld till sextrakasserier på Dramaten, Auschwitz massmord och några eoner till med hemskheter? Ja, det verkar tyvärr inte bättre. För bortsett från att det är oklart huruvida denna kollektiva skuld bara skulle gälla män så ligger det ju enligt Sjögren till på det viset att:

Vi föds skyldiga. Därför kan jag aldrig med rent samvete säga: det var inte mitt fel. Jag har personlig skuld till såväl de svinerier som utspelats på våra svenska teatrar som till Auschwitz, Hiroshima och IS.

Ridå från SvD Kultur.

Skuldfrågan ifråga om sexuellt våld – och allt annat våld, tortyr, massmord och allehanda vidriga fasor – är därmed på ett tydligt, övertygande och förtjänstfullt vis utredd en gång för alla.