Häromdagen fick jag en bra fråga av en läsare. Frågan löd så här: Hur kommer det sig egentligen att vanliga medborgare i Sverige fortfarande går på myten om att höga skatter ger bättre välfärd, när det själva verket inte gör det?

Att frågan är bra beror, enligt min uppfattning, på att den är till synes enkel men har många trovärdiga men sinsemellan olika svar (och nu utgår jag från att de påstådda sakförhållandena är sanna, alltså att svenskar tror att ökade offentliga intäkter ger bättre välfärd medan det i verkligheten inte är så).

Ett första svar är väl att ökade offentliga intäkter under en lång rad år, kanske fram till 1970–talet, faktiskt gett bättre välfärd. Men det svaret gör frågan faktiskt mer komplicerad, ty det innebär att medborgarna inte skulle ha noterat att mer pengar till välfärdsstaten under de senaste snart femtio åren inte lett till mer välfärd för vanliga svenska skattebetalare. Kan det vara möjligt att medborgarna inte lagt märke till det? Jag tror det. Eller rättare sagt: vi har liksom inte brytt oss utan skakat av oss problemet som ett lätt duggregn. Hur kan denna reaktion i så fall ha kommit sig?

För det första är det politiskt inkorrekt att hävda att ökade skatter inte leder till ökad välfärd. Låtsas inte att du inte förstår vad jag menar! Att påstå att skattehöjningar skulle vara verkningslösa är kontroversiellt. Sådant säger man inte bland väluppfostrade människor. Om man däremot säger att något visst problem kräver politiska insatser eller reformer som såklart kostar pengar så smälter det in i bakgrundsbruset. Detta beror, enligt min mening, på att makten, som ska använda de ökade skattemedlen, gillar att få mer pengar vare sig skattebetalarna får någon valuta för skattepengarna eller inte. Att säga sådant som makten gillar går alltid hem. Det är bekvämt att sjunga med änglarna.

För det andra har det inte kostat så mycket att stämma in i hyllningskören till makten och dess maktutövning. Vi har tvärtom fått det så mycket bättre ekonomiskt sett sedan 1970 att det liksom inte varit värt besväret att bråka. BNP per capita år 1970 var 207 000 kronor medan det år 2016 i fast pris var 443 900 kronor vilket är mer än dubbelt så mycket. Denna fördubbling har fördelats i två högar: dels de förbättringar skattebetalaren själv åtnjutit, dels de förbättringar i form av ökade bidrag och annat som han bjudit andra på. Känns det som dubblerad levnadsstandard sedan 1970?

När man funderar över hur mycket bättre det blivit med tiden måste man ta med i beräkningen att man själv blivit äldre och därför normalt flyttat upp i högre levnadsstandard, men om man jämför sina barns standard idag mot hur man själv hade det i deras ålder så tror jag förbättringen är påtaglig. Min poäng är att vi fått det så mycket bättre att skattebetalarna inte bråkat även om de misstänkt att pengarna till välfärdsstaten inte ökat välfärden.

Men det finns en tredje förklaring – vid sidan av propagandan och den generositet som följer på ökad allmän rikedom – som gör att medborgarna väljer att tro på myten om att mer skatt ger mer välfärd. Den ”förklaringen” utgår från föreställningen – min föreställning! – att det ligger i människans natur att vilja tro att det finns en mening i livet som förvaltas av en högre makt, ett slags god vilja som, om den vill, kan ställa allt till rätta och göra jordelivet drägligt.

Detta är såklart en religiös föreställning. Jag säger det utan minsta ironi eller avståndstagande. Jag tror att vi människor är sådana. Vi vill tro på något gott, en högre makt som vill oss väl.

Förr i tiden trodde folk på Gud. Han var god och allsmäktig. Med bön och i särskilda fall med avlat kunde han bevekas och förmås att låta sin nåds sol lysa över den som bad varmast och mest korrekt eller gjorde de största uppoffringarna till hans ära, till exempel byggde de största katedralerna.

Vi, fångar som i är i vårt nu och vårt nus mentala föreställningar, tror att religionen är ett passerat stadium. Vi tror att vår tid nått en högre form av medvetande, ett vetenskapligt snarare än religiöst medvetande. Men så är det inte. Vår tids gud är välfärdsstaten som vi tror kommer att lösa alla problem bara våra offer är tillräckligt generösa. Med vår tids språkbruk heter detta att högre skatter ger bättre välfärd.