Min vän Ian Wachtmeister är död. Jag besökte honom i september i hans hem på Upplandsgatan. ”Vi får se vem som håller längst”, sa han, ”julgrisen eller jag”.

Att jag kallar honom ”vän” är kanske förmätet av mig. Det var aldrig så att vi utbytte förtroenden med varandra, ej heller så att vi umgicks titt och tätt. Men jag träffade honom tillräckligt ofta under de senaste decennierna i någon sorts halvprofessionella sammanhang för att utveckla en ofta häpen men framför allt road och djup respekt.

I honom förenades två egenskaper som man kunde tro vara oförenliga. Å ena sidan var han totalt självsäker och totalt orädd, liksom bepansrad mot omvärldens giftigheter och motvilja (varav han fick mer än sin beskärda del). Man hade kunnat tro att det berodde på att han genom sitt grevliga ursprung kände sig så överlägsen andra människor att han inte behövde bry sig om deras uppfattningar. Men så var det inte, för han var, å andra sidan, öppen och tolerant. Han var, hur underligt det än kan låta, den kanske minst högfärdiga, minst snobbiga, minst självgoda, minst nedlåtande, minst skrytsamma och minst självömkande människa jag mött.

I början av 90-talet åkte vi runt i landet och höll föredrag om ett nytt slags politik med sänkta skatter och sådant. Det var oerhört populärt och det var då Ian kom på att det behövdes ett nytt parti. Han tyckte att han och jag skulle lansera partiet, men jag hade ingen lust. Om det var av feghet eller av ädlare motiv vet jag inte säkert. Men det bekom inte Ian, han hittade en annan partiledarkompis och ”körde så det rykte” med ”fullt drag under galoscherna”. Det funkade. Ny Demokrati kom in i riksdagen.

Ibland har folk frågat mig hur det där egentligen gick till. Då säger jag att Ian ställde sig på Norrmalmstorg med en stor skylt med texten ”Ni som vill bli valda till riksdagen, ställ er bakom mig”. Det är förstås inte sant, men det säger något om Ian eller i varje fall om min uppfattning om Ian. Så tolerant och osnobbig var han. Kanske hade det gått bättre för partiet om han varit mer sparsmakad.

Han var förstås egensinnig i bemärkelsen att han gick sin egen väg. Då menar jag inte framför allt de gula eller röda byxorna, de storblommiga slipsarna och cowboy-bältet från Texas med en sheriffstjärna som spänne. Jag menar hans avsikter med Sverige. Inför valet 1991 drabbades borgerliga politiker av panik när Ian bildade sitt parti. Borgerligheten vädrade nämligen morgonluft. De liberala stämningarna i landet var starka. Nu oroade sig framstående borgerliga politiker att Ny Demokrati skulle sabba ett nästan säkert maktskifte. Flera ringde till mig och sa ”Du måste stoppa Ian!” De tilltrodde mig magiska förmågor. Jag minns inte ens om jag försökte.

I ett avseende var Ian präglad av sitt adliga påbrå, nämligen i sin likgiltighet för småborgerlig konvenans. Det stod en air av nonchalant adlig uppsluppenhet och småfräcka infall omkring honom som till exempel när han klädde ut sig till flygvärdinna och började servera kaffe på ett SAS-plan fullt med näringslivstoppar. I själva verket var Ny Demokrati bara en i raden av kreativa improvisationer. Ett annat exempel var när hans svenska bolag The Empire skulle bilda ett engelskt dotterbolag under namnet The British Empire. Ett ytterligare exempel är när Ian på sin vän Johntes – som var min kusin – 40-årskalas omtalade Johntes far, Volvochefen Gunnar, min farbror, som ”den gamle galten”, något som Gunnar aldrig förlät.

Bakom detta fyrverkeri av glada upptåg och påhitt var han seriös och klarsynt. Han älskade Sverige och han ville rädda landet undan de problem som ett lite mer vässat förnuft redan för trettio år sedan kunde ana och som numera erkänns av nästan alla. ”Sunt förnuft” blev Ny Demokratis devis och slogan. Det fick han på skallen för ty det ansågs oseriöst och slagordsmässigt. Den anklagelsen tyckte Ian var larvig. ”Se på Jesus”, sa han, ”han körde med slagordet ’Älska din nästa som dig själv’ och det har hållit i tvåtusen år”.

Jag tror att Ian dog med ett förvånat leende på läpparna och sa sig ”jaså, liv, det var så du skulle bli”.

Tack, Ian, för att du livade upp oss.

PS Efter att ha skrivit ovanstående försökte jag förklara för min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro. Det gick knappt och det berodde inte på bristande språkkunskaper från min sida. Flygvärdinna och partiskapare och framstående företagsledare och författare av ett antal humoristiska böcker, allt på en gång. Om någonsin det engelska uttrycket ”larger than life” känts befogat så är det väl här. I Ankdammen, som Ian uttryckte det.