I förmiddags var jag och min fru på Iittala för att – på mitt initiativ – köpa en vas av Alvar Aalto. Jag tror mig aldrig förut ha köpt något prydnadsföremål, men Aaltos ting är vackra, funktionella och har en historia (av att skapa vackra, funktionella hus och föremål utifrån en stark framtidstro).

På hemväg gick vi genom Gamla stan. Strömmingskiosken vid Slussen hade emigrerat till Mälartorget. Vi satte oss i det oväntade solskenet och delade på en ”Skåning”. Vid samma bord satt två tysktalande, medelålders kvinnor. Jag fick plötsligt lust att tala tyska: ”Wie geht´s Ihnen in Schweden?”, började jag. Sedan blev det några fraser till på tyska innan de gick över till svenska. Båda var svensktalande. Den ena var från Berlin. Jag berättade för dem att jag hade arbetat där 1961, då muren byggdes. ”Ja, tänk”, sade berlinskan. ”Nu har det gått lika lång tid efter muren som den då vi var tvungna att leva med den – men fortfarande finns den kvar i huvudet på oss”.

De frågade var jag hade arbetat och jag berättade om Wertheim, varuhuset i Steglitz. ”Det gick i konkurs för några år sedan. Det ägdes av judar”, sade damen från Berlin. Först då bestämde jag mig för att berätta lite mer om arbetsplatsen.

Ett av mina första jobb var på LO:s utredningsavdelning. När jag skulle börja där frågade Meidner, chefen, jude som flytt från Berlin, vad jag sysslat med. Jag berättade då också om tiden på Wertheim. ”Ja, det stal de djävlarna”, fräste denne annars så blide man.

Och det var tydligt från första dagen på jobbet i Berlin. Chefen tog emot mig och en danska, också en praktikant, i sitt rum, sittande vid ett skrivbord med ett stort porträtt av sig själv i SS-uniform, på väggen bakom. Han var också som en nidbild av en gormande tysk. Annars var alla i personalen mycket trevliga mot mig, en okunnig, klumpig utlänning. Det var också de gamla SS-soldater som bemannade transporttjänsten.

Men jag berättade det först när damen från Berlin nämnt att ägarna var judar. Det gjorde jag av hänsyn till dem, tyskarna. Man behöver inte opåtalt köra nazismen i halsen på alla tyskar.

Men i svensk, politisk debatt är det ett standardgrepp för att ställa SD i skamvrån, svarslösa. Det har fungerat någorlunda. Tills nu. I TV4:s partiledardebatt påpekade Jimmie Åkesson att gamla nazister var med och grundade KD.

Det fick mig att ifrågasätta mitt eget minne. Jag började googla och fick fram en mängd uppgifter om de andra partiernas nazistiska rötter. En del uppgifter var nya för mig, men många hade jag hört tidigare, men jag hade glömt bort dem. Allra underligast är att jag faktiskt har personliga minnen av ett par av de personer som namngavs som nazister.

Jag arbetade några år i Kanslihuset och stötte då ofta på Ragnar Edenman, då ecklesiastikminister. Han var en tystlåten men vänlig man, som log emot den unge amanuensen när vi stötte ihop. Men han hade alltså varit nazist på trettio- och fyrtiotalet.

Sverker Åström har jag suttit i konferens med flera dagar. När Bo Ekman från Volvo köpt Sifo ville han ha mig med på sina konferenser för – vad han tyckte – världseliten i Tällberg. Jag var med en gång men nästa gång han ville ha med mig sa jag nej: ”Vet du, sa jag, att sitta där är som att sitta på en för lång middag och hela tiden vara pissnödig”.

Jag tyckte inte Sverker Åström var något större geni. Han var ganska lat. Argumenterade slappt. Han hade en röd och en grön strumpa och fingrade på ett radband. Han hade varit medlem i en nazistisk organisation före och under kriget. Gustaf Jansson – okänd för mig – en av dem som publicerat dessa uppgifter om de gamla partiernas nazistiska rötter, kritiserade honom för att ännu på nittiotalet ha nazistiska åsikter. Detta därför att Åström varnat för de svårigheter som skulle följa på inflödet av en stor mängd invandrare från andra kulturer. (Då var det väl fråga om jugoslaver, antar jag). Skulle alltså denna uppfattning om kulturskillnadernas betydelse räcka för att kvalificera en som nazist? I så fall är jag också nazist.

Den största kufen i samlingen är Per-Olof Sundman, författare, akademiledamot och centerpartistisk riksdagsman. Honom träffade jag aldrig personligen. Han var tydligen troende nazist hela livet. Ett berömt tillfälle är när han utanför riksdagshusets herrtoalett heilade Rolf Clarksson, moderat riksdagsman, och kallade honom för ”Min ledare”.

Men som sagt, det mest anmärkningsvärda är väl att ett inte obetydligt antal gamla nazister grundade KD. Sedan Åkesson påtalat detta har några enskilda riksdagsmän bestört tagit avstånd från detta. Partiledningen har däremot varit tyst. Den vet att det är sant. Den mest kände var tydligen en rådman Harald Ljungström, okänd för mig. Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet, twittrade: ”Har Åkesson sagt att KD grundades av nazister? Det är ju en lögn. Så extremt osmakligt”. Han fick snabbt veta att han var okunnig – så okunnig att han inte förstått att han avslöjat sig.

Annie Löf har också legat lågt. Det gör hon rätt i. Centerpartiet grundades av vissa som senare blev nazister. Partiet hade också ett av nazism starkt präglat program. Få se om hon drar nazistkortet i nästa debatt mot Jimmie Åkesson.

Och självklart har Moderaterna haft ett antal nazister i sina led – och de har varit aktiva i det offentliga livet länge.

Ja, så där kan man hålla på – till ingen större nytta, tycker jag. Det finns viktigare, mer aktuella ting att hålla ögonen på. Men kanske kan man dra en lärdom ur denna redogörelse: Det är mycket lätt att falla offer för rådande tidsanda, för samhällsklimatet. Det kan förleda och har förlett många, lika väl i våra dagar som på trettio- och fyrtiotalet.