Sedan flyktingkrisen 2015 har vi gång på gång hört om EU-förhandlingar för att kvotera asylsökande på medlemsländerna. Utgångspunkten är ett ganska begränsat årligt antal för hela kontinenten, som EU bestämmer sej för. Sverige och andra vill ha sådana kvoter, men inte minst östländer, bland andra Ungern och Polen, motsätter sej. Nyligen kom en ny rapport i pressen om hur dessa förhandlingar misslyckats. Men flera länder håller på principen, bland andra Sverige, och förhandlingarna skall tas upp igen nästa år.

Hur mycket diplomatiskt krut lönar det sej att ägna åt detta kvotsystem? Utsikterna att få med de tredskande östländerna är små och det antal flyktingar det gäller är ringa i förhållande till det totala antalet vid gränserna. Troligen är det oundvikligt att fortsätta med det diplomatiska spelet, men nog finns det mer angelägna områden, där EUs insatser kan nå många tusen fler.

Det är inte minst tre områden jag vill nämna, där EU bör kunna komplettera vad FNs Flyktingkommissarie gör och i sammanhanget, med sina stora resurser, även gå utöver Flyktingkommissariens mandat, nämligen stöd till frontstater, grannländer och en kombination of utvecklingsbistånd och flyktinghjälp till fattiga länder:

EU kan öka sitt stöd till frontländer som Italien och Grekland, så att deras påtvingade roll som värdländer inte blir för betungande. Här en aktuell bild från Grekland i ett email från en initierad bedömare på en av öarna:

Ett stort och växande problem är migranterna. Efter överenskommelsen med Turkiet för något år sedan minskade inflödet av asylsökande till Grekland. Men sedan i somras anländer allt fler från Turkiet igen. Just nu kommer det ca 200 om dagen till öarna i östra Egeiska havet. Ca 40 procent av dessa är barn under 18 år. Människorna hamnar i de läger, så kallade hotspots, som byggts upp för att ta hand om asylsökande på öarna. Men dessa läger har sedan länge dubbelt så många boende som lägren är avsedda för. Nu står vintern för dörren och folk har inte ens tak över huvudet. Och här är det stopp. Få kommer vidare till övriga Europa. Några länder har tagit emot ett fåtal, trots löften. Däremot har Tyskland och flera nordeuropeiska länder nu börjat sända tillbaka asylsökande till Grekland. Det handlar om första asyllandsprincipen.

Liknande bilder kunde tecknas av situationen i bland annat Italien.

En annan möjlighet är stöd till länder utanför EU som ställs inför kravet att härbergera flyktingar som stoppas i sina försök at ta sej till Europa.

Överenskommelsen med Turkiet var ett exempel. Vad som sker på den fronten är nu oklart. Förhållandena för flyktingar i Libyen sägs vara eländiga, vilket naturligtvis gör flyktingarna till smakliga rov för smugglare och angelägna att komma bort. Trycket mot Spanien från Marocco tycks öka. Det finns i dessa och liknande situationer en viktig roll för EU.

En tredje möjlighet är insatser av det slag som görs i Jordanien genom The Jordan Compact, där EU bidrar till utvecklandet av ett industriområde som ger arbete både åt jordanier och flyktingar från Syrien i företag etablerade av internationella koncerner, bland andra IKEA. Denna kombination av utvecklings- och flyktinghjälp, presenterad och förordad i Oxfordprofessorerna Betts och Colliers bok Refuge: Rethinking Refugee Policy in a Changing World är mycket lovande och bör ges ökade resurser. Betts har presenterat deras tänkande i en fin TED-föreläsning.

Dessa inslag i EUs flyktingpolitik kan hjälpa fler flyktingar än en kvotering som skulle gälla ett begränsat antal, om man nu över huvud taget kan bli överens om någonting. I värsta fall bör Sverige kunna leva med en överenskommen EU kvot, även om inte alla Eu medlemmar medverkar. Vi kan inte låta ett par reaktionära ledare i Östeuropa bestämma vår flyktingpolitik. Vid sidan om den FN-kvot, som vi har sedan gammalt, är det önskvärt med en EU-kvot så att vi i möjligaste mån kan begränsa flyktinginvandringen till vad vi får i god ordning genom kvoter. En sådan omläggning av en betydancde del av vår flyktinginvandring är önskvärd. Den skulle dramatiskt kunna underlätta vår flyktingmottagning.

Thord Palmlund var verksam på 60- och 70-talen inom SIDA och UD, chef för Invandrarverket 1980-88, därefter arbete med governance och mänskliga rättigheter inom FN-organet UNDP till 2007