Nyligen åt jag lunch med en begåvad muslim som visserligen var född i Sverige, men sa sig leva mest tillsammans med invandrade trosfränder. Han sa att han var rädd att rasmotsättningarna i Sverige skulle öka framöver.

Du menar nazisterna, frågade jag.

Ja, sa han, dels det, men dels också en växande misstro – han drog sig för att använda ett starkare uttryck, sa han – från invandrarnas sida mot svenskarna. Invandrarna tycker att svenskar är rasister.

Men det är ju inte sant, protesterade jag. Varför tycker de så?

Det är nog svenskarnas fel är jag rädd, svarade muslimen.

Jag kände att det artade sig till ett gräl, för jag håller inte med om att svenskarna är särskilt rasistiska.

Lugn, sa muslimen, som anade mina känslor, låt mig förklara. Vi kan börja med ett banalt och självklart faktum, nämligen att svenskheten är mer utbredd bland svenskar än bland invandrare. I svenskheten ingår ett antal kulturella sedvänjor som svenskar har i högre utsträckning in invandrare, till exempel när det gäller könsrelationer. I svenskheten ingår också att ha hygglig utbildning och allt möjligt annat som gör det lättare för en svensk att integrera sig i Sverige än för en invandrare.

Jag skrattade lite och sa att det där är väl självklart. Vart ville han komma?

Jo, bara till att det rent objektivt är ganska svårt för en invandrare att ta sig in i den svenska kulturen. Man ska lära sig språket och de sociala koderna och allt möjligt annat. I alla tider och på alla platser har sådant krävt stora ansträngningar av invandrare.

Visst är det så, sa jag, som fortfarande inte fattade vart han ville komma.

Men det är inte det budskap som invandrarna möts av, fortsatte han. Det officiella Sverige verkar inte vilja erkänna att invandring är och måste vara en uppförsbacke. De flesta invandrare känner sig lockade hit av de svenska myndigheterna som ställt ut aktivister med ”Refugee welcome”-skyltar på alla järnvägsstationer och lovat att Sverige, i avsaknad av egen kultur, inte vill annat än att låta sig berikas av invandrarnas kultur. Allas lika värde betonas hela tiden och det finns knappt någon gräns för hur mycket myndigheterna ska göra för att bereda vägen för invandrarnas snabba och behagliga införlivande i den svenska tillvaron.

Jag började ana vad han menade. Du menar att invandrarnas konfrontation med verkligheten måste bli en chock, frågade jag.

Precis. Vad det officiella Sverige berättar för invandrarna är en saga. I verkligheten går det inte att lägga livet till rätta för invandrare såsom det påstås i den officiella immigrationspropagandan.

Finns det officiell immigrationspropaganda, frågade jag.

Tolkningsfråga. De flesta invandrare hävdar att Sverige skickat ut lockrop. I varje fall har Sverige inte besvärat sig med att säga hela sanningen. Så kommer invandraren ut i den svenska verkligheten och där är det inte alls så kul. När invandraren ska söka jobb och språkkunskaper och kunskapsnivåer undersöks så gäller plötsligt inte längre principen om allas lika värde. Då visar det sig till exempel att Sverige om sanningen ska fram hellre låter sig berikas av en tysk kirurg än av en somalisk analfabet. Klyftan mellan den polerade ytan och verkligheten där bakom blir för stor och invandraren börjar förklara sina svårigheter med att svensken är rasist. Och ju längre svårigheterna fortgår, desto mer rasistiska förefaller svenskarna vara.

Jag förstod vad han menade. Jag hade bara inte tänkt på det i hans perspektiv. Men det påminde mig om vad Thomas Sowell sa om positiv särbehandling på amerikanska universitet. Han sa att när svarta ungdomar som gått i dåliga gymnasier och därför har svaga förkunskaper kvoteras in på fina vita universitet så klarar de sig dåligt och skyller detta på de vitas rasism. Så odlas rasismen, förklarar Sowell.