Vad är sekularism?

Jan-Olof Sandgren

Sverige förs ofta fram som exempel på ett alltigenom sekulariserat land, men vad betyder det egentligen?

Ordet sekularism myntades i mitten på 1800-talet, och avsåg en världsåskådning där teologiska dogmer ersattes med rationellt tänkande byggt på vetenskaplig grund. Upplysningens idéer hade ställt människan vid en korsväg; valet stod mellan Gud och vetenskapen.

Valet kan tyckas enkelt, men sen kom ryska revolutionen och komplicerade bilden. Trots att kommunismens teoretiker gjorde sitt bästa lyckades man aldrig erövra vetenskaplig status utanför en smal krets av marxister. Plötsligt fick vi en tredje väg som varken bekände sig till Gud eller förnuftet (enligt erkända vetenskapliga principer), och som skördade framgångar i land efter land. Några har valt att kalla kommunismen för en ”religion”, men då återstår problemet hur vi ska behandla nazismen och fascismen? Är de också religioner?

Kanske är det dags att uppdatera upplysningstidens filosofer. Kanske borde vi söka efter en annan polaritet än Gud kontra vetenskapen. Jag skulle vilja definiera sekularism ungefär så här:

Om politikers handlingsutrymme begränsas av något utöver vetenskap och människors samlade vilja – om det finns en ”högre instans”, som på oklara grunder kräver hänsyn, och gör vissa politiska beslut otänkbara. Då vill jag kalla det samhället icke-sekulärt.

En sådan högre instans kan förstås vara Gud, men det kan lika gärna vara en idé eller princip, som är så ”helig” att inte ens en folkmajoritet kan detronisera den. Med denna utökade definition är Sverige inte lika självklart sekulärt. Här följer tre exempel som får mig att tvivla: Feminism, PK-ism och Islam.

Feminism bygger på en idé om genus, som går långt utanför det vetenskapen menar med kön. Termen ”genusvetenskap” är därför en eufemism. Genustänkande inom universitetsvärlden kommer ofta på kollisionskurs med erfarenhetsbaserad, empirisk forskning. Till och med vetenskaper som fysik och matematik kritiseras som präglade av patriarkatet. Trots att bara var fjärde svensk vill kalla sig feminist, (enligt den feministvänliga tidningen Metro) är feminismen Sveriges officiella politik. I utrikespolitiska sammanhang uppträder Sverige som ett feministiskt land.

PK-ism bygger på en ”värdegrund” som ingen riktigt lyckats förklara, bara att den har något med ”allas lika värde” att göra. Med värdegrunden som ledstjärna har en rad långtgående politiska beslut kunnat genomföras, utan någon djupare analys eller diskussion. Avvikande åsikter har avfärdats som uttryck för rasism, fascism eller nazism. Det är svårt att säga hur stort stöd PK-ismen har ute i samhället, men det faktum att även relativ mild kritik stämplats som extremism, talar för att det knappast är någon trygg majoritet. Trots det genomsyrar den alla partier, utom SD.

Islam har getts betydande inflytande i svensk politik. Redan för 20 år sen samarbetade Socialdemokraterna (genom dåvarande Broderskapsrörelsen) med Sveriges muslimska råd, för att aktivt hjälpa in muslimer på valbar plats i kommuner, riksdag och landsting (dokumentet för samarbetet kan läsas här). En rad muslimska organisationer, ofta med uttalade politiska mål, har genom åren finansierats med skattemedel. Samtidigt visar undersökningar att svenskar har mycket lågt förtroende för Islam. Även många muslimer i Sverige är tveksamma till att bedriva politiskt arbete på religiös grund.

I en sekulär stat är det givetvis tillåtet att vara religiös. Man måste inte heller tro på vetenskapen och det är ok att kalla sig feminist. Man kan bekänna sig till vilken värdegrund som helst, så länge den inte begränsar andra medborgares frihet.

Livet är inte sekulärt, kanske inte heller världen. Men politiken ska vara det. Politik är den minsta gemensamma nämnaren som alla medborgare måste inordna sig under. Därför måste kraven på förnuft och rationalitet sträckas långt högre än i det personliga livet.