En av marknadsekonomins eviga frågor är om – och i så fall när och varför – systemet går under. Frågan är inte underlig ty marknadsekonomin, eller om man vill kalla systemet för kapitalismen, är allt annat än stabilt. Omvandling är dess väsen. Att den till slut av någon anledning omvandlar sig ned i en avgrund är ingen långsökt tanke.

Under de senaste tvåhundra åren har det kommit en hel radda med skarpa och genomtänkta teorier om kapitalismens undergång. För det mesta handlar det om att outhärdliga och lagbundet ökande sociala klyftor tar kål på systemet.

I början av 1800-talet resonerade engelsmannen David Ricardo att befolkningstillväxten ledde till att det behövdes mer mat varför det blev nödvändigt att gradvis ta allt magrare jordar i bruk. Produktionskostnaderna för maten ökade och därmed priset. Markägare som ägde de bördiga markerna blev därför ohyggligt rika utan att ha gjort någonting nyttigt. Det slutade i sammanbrott ty jordägarna fick alla inkomsterna medan arbetarna svalt.

Karl Marx förklarade att kapitalismen skulle implodera för att profitkvoten hade en inneboende fallande tendens som till slut skulle göra all produktion olönsam så att fabrikerna stängdes och arbetarna blev arbetslösa. (Överkurs: Profitkvotens fallande tendens beror på två samverkande orsaker, dels arbetsvärdeläran enligt vilken det bara är arbetarnas slit som skapar värde, dels föreställningen om att konkurrensen gör att det hela tiden behövs mer kapital per arbetare. Det mervärde som kapitalisten kan suga ut ur en arbetare är således detsamma oavsett hur mycket kapital kapitalisten måste investera i utrustning och verktyg för att sysselsätta arbetaren. När det måste investeras mer sjunker därför kapitalets procentuella avkastning. Rätt elegant tänkt om du frågar mig.)

För några år sedan kom Thomas Piketty med en fantastiskt hyllad tegelsten till bok som, enligt ett resonemang som jag aldrig lyckades begripa, klargjorde att inkomst- och förmögenhetsskillnaderna skulle fortsätta att öka tills allt exploderade på något vis.

Ett vanligt undergångstema är att jobben tar slut. Logiken är uppenbar och lättillgänglig och inspirerade ludditrörelsen i början av 1800-talet. Textilarbetarna i England hade upptäckt att textilmaskinerna gjorde deras jobb bättre och billigare så att arbetarna blev arbetslösa varför rörelsen ägnade sig åt att sabotera maskinerna. (Ordet sabotera lär komma av det franska sabot, träsko, eftersom maskinerna ibland förstördes genom att arbetarna slängde sina träskor i dem.)

Att den tekniska utvecklingen ska onödiggöra människans insatser i produktionen är ett ständigt återkommande ledmotiv i dystopierna om kapitalismens framtid. Även detta är begripligt eftersom det är lätt att inse att en maskin kan ersätta en arbetare medan det är svårt att föreställa sig den ännu inte existerande produkt eller industri som inom kort kommer att sysselsätta vederbörande i en ny verksamhet.

Varför är det så att praktiskt taget varje enskild tänkare som under flera hundra år funderat på det ekonomiska systemets framtid kommit fram till att det måste gå under samtidigt som det i verkligheten aldrig gjort det utan i stället hela tiden nått nya framgångar? Jag tror att det beror på den enskilda hjärnans otillräckliga förmåga. Varken Ricardo eller Marx hade fantasi nog att föreställa sig vad uppfinnare och entreprenörer skulle hitta på. Men uppfinnarna, forskarna och entreprenörerna är oändligt många och deras samlade intelligens är så vida överlägsen den enskilde tänkarens att systemet – så länge det låter förnyarna fritt fortsätta sin förnyelse! – liksom genom en magisk kraft alltid sätter de enskilda tänkarnas förutsägelser i skamvrån.

I dessa dagar är pessimisterna igång igen som till exempel i Jeremy Rifkins bok The End of Work. Först jobbade folk i jordbruket som automatiserades alltmer. Det löste sig genom att de arbetslösa före detta lantbruksarbetarna absorberades av den växande industrin. Sedan rationaliserades industrin och arbetskraften flyttade till tjänstesektorn. Men it-teknologin automatiserar tjänsteproduktionen och då har arbetskraften ingenstans att ta vägen.

Om du frågar min enskilda hjärna ifall det finns en lösning så ser jag ingen. Men om man förtröstar sig på de krafter som alltid tidigare räddat mänskligheten undan katastrofprognoserna så kan man hysa gott hopp.

Fast det finns alltid folk som säger att det är annorlunda den här gången. Normalt är det folk som tycker att marknadsekonomins kaotiska frihet bör ersättas av målmedveten styrning, helst under ledning av sådana som de själva.