Den svarta legenden

Patrik Engellau

Efter andra världskrigets slut började man skriva om de senaste århundradenas världshistoria. Ett stort antal gamla kolonier över hela världen var på väg att bli självständiga, en process som inleddes med Indiens självständighet år 1947 och avslutades med de portugisiska koloniernas frigörelse år 1974. I det läget dög det inte längre att läsa i historieböckerna att kolonialmakterna spritt kultur och civilisation till sina översjöiska besittningar. Historien ändrades så att kolonialisterna i stället roffat och plundrat i kolonierna.

I spansk historiografi finns uttrycket Den svarta legenden – La leyenda negra – som beteckning på de skräckskildringar av den spanska kolonialismen som Spaniens fiender, särskilt England, kolporterade och spanjorerna själva harmset avfärdade. Efter andra världskriget blev det svarta legender för hela slanten, inte minst för att USA, som själv varit en koloni, ville skaffa sig vänner i den tredje världen i syfte att hålla den andra världen – de socialistiska länderna – stången. Plötsligt blev det en gängse sanning att u-ländernas underutveckling faktiskt berodde på kolonialismen. Jag själv trodde det när jag på 70-talet jobbade i biståndssvängen och skrev böcker och artiklar i den tonarten.

Med denna långa inledning vill jag säga att västvärlden utvecklat en alldeles särskild förmåga att känna sig ansvarig för allt och numera alltså även skyldig till andra länders lidanden. (Jag menar inte att sådan självkritik alltid skulle vara obefogad. Anfallen mot Saddam Husseins Irak och Muamar Ghaddafis Libyen var enastående oförnuftiga.)

Det där med att känna sig ansvarig för allt behöver inte alls vara en dålig egenskap. Tvärtom kan den vara synnerligen utvecklingsfrämjande. När en människa som inte känner sig ansvarig konfronteras med en HIV-epidemi kanske hon ber böner eller rycker på axlarna. Men den som känner sig ansvarig uppfinner i stället bromsmediciner. Att människan själv, inte Gud eller några andra okontrollerbara väsen, har ansvaret för sin tillvaro var västvärldens framgångsformel.

Men numera har ansvarskänslan vidareutvecklats till självspäkning och det beror på att ett med tiden ökande antal offergrupper har börjat exploatera västvärldens dåliga samvete. Första gången jag kom i kontakt med den tankefiguren var när jag för fyrtio år sedan jobbade i Afrika. Jobbet var att ge Guinea-Bissaus regering 50 miljoner kronor om året (vilket motsvarar 250 miljoner kronor idag) plus ytterligare 50 till Kap Verdes regering. Det som förvånade mig en aning var att afrikanerna inte behövde känna någon som helst tacksamhet eftersom det svenska folkets gåvor bara betraktades som en avbetalning på den koloniala skulden. Jaså, Sverige hade inget särskilt kolonialt förflutet? Okey då, men hela västerlandet är skyldigt i alla fall.

Så nu står västerlandet där med sin skam för sin skuld. Det konstiga är att skuldkänslorna inte dunstar bort när det blir så uppenbart att teorin om västerlandets ansvar för underutvecklingen inte stämmer. Guinea-Bissaus president förklarade självsäkert för mig att hans land vid pass år 2000 skulle vara lika ekonomiskt välmående som Sverige nu när det äntligen undsluppit det koloniala oket. Numera är Guinea-Bissau ett fattigare och osäkrare droghandlarland än någonsin.

För varje år som går och de gamla koloniernas svårigheter består så borde västerlandets värdighet växa. Men det känns inte så. I stället så känns det som om det är skamkänslorna som växer. Och det beror, tror jag på den internationella offerindustrins tillväxt.

Offerindustrin är den bransch som utvecklar trovärdiga offer, till exempel rasifierade, HBTQ-anhängare och religiösa minoriteter, ger dem ett namn och en välkomponerad klagovisa och sedan lanserar dem på marknaden. De flesta i offergrupperna får ingen särskild belöning av detta – snarare tvärtom eftersom de i processen får lära sig att de är en andra eller tredje klassens människa; just detta är ju den verkande komponenten i formeln – men ett litet ledarskikt i respektive grupp brukar få avsevärd status och ekonomisk vinning, exempelvis i form av föreningsbidrag och kändisskap i TV. Väl installerat är systemet självgående eftersom massan av dem som nyss debuterat som offer får hjälp att sjunga nya klagovisor vilket förstärker den generösa statens och alla snälla människors vilja att låta skattebetalarna sända ett guldregn över deras ledare.

Just samma vackra inställning som gjorde västerlandet framgångsrikt håller nu på att knapra på dess fundament.