Många européer förundrar sig över hur de politiskt korrekta ledarna i framförallt Västeuropa kunnat tillåta, eller till och med uppmuntra, en arabisk-muslimsk massinvandring till Europa. Kan det handla om dåligt samvete från kolonialtiden, humanitära stormakters hybris eller kan det helt enkelt vara egenintresse och storebrorskomplex gentemot USA?

Vissa intellektuella hävdar att en av anledningarna till den muslimska massinvandringen till Europa är ett fenomen som kallats Eurabia, vilket är en sammanslagning av orden Europa och Arabien. Det är framförallt en israelisk författarinna, Bat Ye’or, som i boken ”Eurabia: The Euro-Arab Axis” (2005) framfört denna teori.

En av orsakerna till denna axel, säger Ye’or, går tillbaka till tiden efter andra världskriget. USA och Sovjetunionen var de ”nya” supermakterna, medan England och Frankrike var de ”gamla” stormakterna. De två sistnämnda försökte förgäves hävda sin stormaktsstatus under 1950-talet, något som resulterade i förnedrande nederlag i Vietnam (Dien Bien Phu för Frankrikes del) och i Egypten under Suezkrisen (för bådas del tillsammans med Israel).

Suezkrisen slutade med att USA, tillsammans med Sovjetunionen, tvingade de ”gamla” stormakterna till en neslig reträtt. Sedan kom Frankrikes förlust av Algeriet under 1960-talet.

En som inte kunde acceptera att bli degraderad som stormakt var Frankrikes general och senare president, Charles de Gaulle. Förtvivlad över förlusterna av kolonier i Afrika och Frankrikes minskande inflytande i arabvärlden, försökte han under 1960-talet skapa en strategisk allians med den arabiska muslimska världen för att tävla mot supermakternas, framförallt USA:s, dominans.

Eurabiaprojektet blev ett anti-amerikanskt gaullistiskt-arabiskt projekt riktat mot USA. Framförallt utkristalliserades detta under sexdagarskriget 1967 mellan arabstaterna och Israel, där USA stöttade Israel och Frankrike stöttade arabländerna (fram tills dess hade Frankrike stöttat Israel) som de ansåg sig ha en speciell relation till på grund av den koloniala historien. Här fanns också ett egoistiskt intresse: att få tillgång till arabstaternas olja och dess marknader för franska produkter. Medelhavet skulle bli ett europeiskt-arabiskt innanhav, ett Euroabiahav. Som motprestation skulle Europa, främst Frankrike, främja ett multikulturellt samhälle med en stark muslimsk invandring. 1967 proklamerade de Gaulle officiellt att franskt samarbete med Arabvärlden nu var en fundamental bas i dess utrikespolitik.

De Gaulles tanke att utvidga Frankrikes, och därmed Europas, inflytande i världen genom att liera sig med arabvärlden behövde inte vara fel med den tidens sätt att se på stormaktsspelet. Att sträva efter ett mångkulturellt samhälle och en stor muslimsk invandring var inte heller alltför betungande. Frankrike hade redan en muslimsk befolkning som kommit från de dåvarande franska kolonierna i Afrika. Problemet idag, som De Gaulle knappast hade förväntat sig, är att Frankrike nu är mer eller mindre gisslan till de krafter De Gaulle satte i rörelse.

De franska upploppen år 2005 och senare visade att Euroabiakonceptet inte längre fungerade, utan i stället hade förvandlats till ett inrikesproblem av allt större proportioner. Ökningen av den muslimska befolkningen är nu explosiv med talrika getton (banlieues) som delvis styrs av sharialagar istället för fransk lag. Vissa förutspår att Frankrike långsamt kommer att bli ett muslimskt land, medan andra fruktar ett inbördeskrig. Även Tyskland, och för all del England, Holland och Sverige, har stora problem med våldet i utanförskapsområdena.

Ye’or är inte ensam om dessa tankar. Melanie Phillips i boken ”Londonistan” (2007), Oriana Fallaci i boken ”The Force of Reason” (2004), Bruce Bawers i boken ”While Europa Slept” (2006), Theodore Dalrymple i boken ”The New Vichy Syndrome” (2011) och Walter Laqueur i boken ”The Last Days of Europe” (2007) har alla framfört liknande tankar om det islamiska demografiska hotet mot Europa och vårt kulturella arv. Även Samuel Huntington i sin bok ”The Clash of Civilizations” (1996) tar upp samma tema, dock i ett större sammanhang.

Sammanfattningsvis kan man nog hävda att en av anledningarna till de europeiska eliternas positiva syn på den muslimska invandringen kan hänföras till De Gaulles storfranska syn på Frankrike och dess plats i världen. Han kan ha lagt grunden till Europas invandrarproblem med getton, kriminalitet och islamistisk terror.

Lars Hässler är jur kand, med en Master of Comparative Law från USA och ett år vid Institutet för högre internationella studier i Geneve. Under 1980-talet arbetade han som råvarutrader för Boliden i Schweiz. Lars är flerfaldig jorden runt-seglare, har skrivit nio böcker och publicerat artiklar på bland annat Brännpunkt i SvD. Han har alltid följt med i politiken men överlåtit skötseln av landet till politikerna tills nyligen då Lars blivit alltmer frustrerad över vart Sverige är på väg.