Jag hade en förskräcklig mardröm. Högste Maktansvarige hade utsett mig till arbetsmarknadsminister.

Jag vill inte, protesterade jag. Jag kan inte.

Jag vet, sa Högste Maktansvarige. Ingen kan. Därför har jag utsett dig.

Men det är ju larvigt, kved jag. Hur många forskningsrapporter som helst visar ju att staten inte kan skapa jobb. Jobb inom Arbetsförmedlingen, kanske, men inga riktiga jobb. Vi slänger bort 80 miljarder av skattebetalarnas pengar helt i onödan. Det blir 1 500 kronor i månaden per skattebetalare. Till ingen nytta.

Jag vet, sa Högste Maktansvarige. Det är för att du insett det som jag utsett dig till arbetsmarknadsminister.

Vad ska jag göra, frågade jag.

Jag vet inte, sa Högste Maktansvarige. Det är ditt jobb. Du börjar på måndag.

Vilken fasa! Om jag lägger ned Arbetsförmedlingen, vilket vore den rimligaste och effektivaste politiken, och ger de 80 miljarderna tillbaka till skattebetalarna kommer jag att mötas av ett skri av smärta, inte bara från myndighetens 14 000 anställda som skulle bli arbetslösa, utan också från alla dem som gjort det till en födkrok och karriär att bli försörjd genom olika åtgärder. Och så skulle en massa arbetsmarknadsforskare bli arga som bålgetingar.

Sedan kom jag på en sak som ingav mig ytterligare bävan. Tänk om Högste Maktansvarige inte bara utsett mig till att representera skepsis, eftertanke och erfarenhet i regeringen, utan även andra! Tänk om han utsett någon som inte tror på u-landsbistånd till utrikesminister. En person som skulle avbryta biståndet, som ändå inte fungerar, lägga ned Sida och lämna tillbaka 45 miljarder kronor till skattebetalarna! Och tänk om han utsett någon till migrationsminister som ville ha ett migrantstopp och därför inte längre behövde Migrationsverket! 70 friska miljarder till skattebetalarna.

Du fattar hur jag rös och plågades av marans ritt. Visserligen skulle statsutgifterna minskas med 25 procent genom dessa tre alexanderhugg, vilket skulle kunna glädja skattebetalarna (utom de anställda i de berörda myndigheterna), men alla de övriga välfärdsmyndigheterna skulle upphäva ett avgrundsvrål när de började inse vad Högste Maktansvarige hade för planer. Hela tilltaget vore ju en utmaning mot hela välfärdsstatens självuppfattning. Upprördheten i radio och TV skulle sakna gräns. Dagens Nyheter skulle gå upp i limningen. Högste Maktansvarige skulle förbannas. Folk skulle bli rasande eftersom de måste ha något övermäktigt att tro på som kan lösa deras problem och de tror på välfärdsstaten. Om du på 1500-talet hade tagit ifrån dem Gud så skulle de ha slitit dig i stycken.

Utrikesministern, migrationsministern och jag skulle behöva tre lager Säpo-skydd.

Sedan vaknade jag och insåg som i en blixt att den bekvämaste politiken är att göra som Sveriges politiker gör, nämligen att fortsätta som vanligt. Det löser visserligen inte problemen, men det blir behagligare att fortsätta regera.

Det var med stor besinning som jag använde uttrycket ”alexanderhugg” ovan. Legenden sa att det i den grekiska staden Gordions tempel fanns en knut som var så listigt knuten att ingen kunde lösa upp den. Knuten kallades den gordiska knuten. Den som lyckades lösa upp den skulle bli herre över Asien. Kejsar Alexander försökte men misslyckades. Då blev han så arg att han högg sönder knuten med sitt svärd. Därmed var problemet löst och Alexander blev Asiens härskare.

Svensk politik består av en massa gordiska knutar som måste attackeras på nya sätt. Problemet är att vi saknar ett Alexanderparti. De smartaste politikerna resonerar som EU-mannen Jean-Claude Juncker: Vi vet precis hur vi kan lösa problemen, men vi vet inte hur vi ska bli återvalda efteråt. Det egna jobbet är trots allt det viktigaste.