I Finland har vi fler ingenjörsutbildningsplatser per capita än i något annat land. Universiteten och högskolorna lider av kontinuerlig brist på lärare och läromedel. Varenda liten håla i landet står i kö för att få ett eget universitet i den fåfänga tron, att framgångarna i Uleåborg går att kopiera i otaliga exemplar.

Självklart blir det inflation på utbildning. Undervisningen blir medioker. Precis som på bankerna tvingas utbildningens kunder alltmer umgås med dataskärmar. Forskningsresurser strös över landet i små, odugliga klumpar. Samma trend kan observeras på flera håll i Europa. I Sverige har man sänkt matematikkraven för teknologer. I Tyskland kommer alla studenter in på universiteten, vilka har blivit barnparkeringar för ungdomar.

Detta enorma slöseri på både pengar och ungdomens tid har ett antal naturliga förklaringar, skriver professor Alison Wolf i sin omdebatterade bok Does Education Matter?

Om något är bra, är mer av det samma bättre. Detta sätt att resonera kallas grisens princip. Politiker brukar falla för denna typ av populism. En bra grundskola för alla är utan tvivel en nödvändig förutsättning för ekonomisk utveckling. Högklassig forskning behövs för ett innovativt näringsliv. Men av detta följer inte, att ännu mer utbildning ger ännu mer tillväxt.

Inkomstklyftorna mellan hög och lågutbildade har ökat. Men av detta följer inte, att alla som når ett visst utbildningsmål är berättigade till höga inkomster, inte heller att högre utbildning automatiskt skulle öka arbetets värde.

Inom industrin har flertalet sysslor blivit mer krävande som en följd av ökad automatisering. Men antalet industrijobb minskar ständigt. Inom tjänstesektorn, speciellt vård och omsorg, är rätt personlighet ofta viktigare än formell kompetens. Värdet av ett blöjbyte blir inte högre av att utföraren är magister i vårdvetenskap.

Utbildning är lönsam för individen, men inte för landet. Arbetsgivarna är alltid efter de mest kompetenta, uthålliga och entusiastiska. En slutförd högre utbildning signalerar dessa egenskaper. Men om antalet högskoleutbildade är cirka tio procent av årskullen, är det uppenbart att begåvade individer går att hitta också bland dem utan formell utbildning. När antalet högutbildade stiger över en viss punkt, blir resonemanget omvänt. Att inte ha en utbildning blir en signal för inkompetens. När detta blir allmän kännedom, trängs alla som bara någonsin kan till olika postgymnasiala utbildningar. Utbildningens innehåll spelar allt mindre roll jämfört med des uppgift att sortera och ge signaler.

Detta förklarar statsmaktens bekymmer inför de långa studietiderna. Varför satsa på god utbildning under en lång tid när för flertalet är resultatet inte kompetens och kunnande, utan enbart en signal för arbetsmarknaden.

Arbetsmarknaden låter sig dock inte luras. Efterfrågan av högutbildade superintelligenta är ständigt ökande, men tillgången på mediokert utbildade medelmåttor har inte på långa tider varit någon begränsning för näringslivets expansion. Klyftorna inom universitetsvärlden kommer att öka. De bästa förmågorna kommer att söka sig till de tuffaste utbildningarna, vilka också attraherar de bästa lärarna och forskarna. Om den statliga resursfördelningen inte tillåter detta i hemlandet, kommer spetskompetensen att flytta utomlands.

Urvattnade utbildningar kan inte kompensera för de snedvridningar som höga skatter och en dåligt fungerande arbetsmarknad orsakar.

Paul Lillrank är professor vid Aalto-universitetet i Helsingfors