Det märkvärdiga med den så kallade Paradisläckan är inte att 13,4 miljoner ”dokument” sipprat ut från advokatfirman Appleby i Bermuda. Det märkvärdiga är inte heller att ett antal rika personer fullt lagligt anlitat Appleby för att få hjälp med sina placeringar. Ej heller är det märkvärdigt att ordföranden i Svenskt Näringsliv, Leif Östling, likaledes i enlighet med skattereglerna, placerat pengar på Malta. Det märkvärdiga är de smått hysteriska reaktioner saken fått i Sverige. På detta må vi fundera, för det säger något betydelsefullt om svensk ideologi och om makten i Sverige.

Visst förekommer skattebrott, men det är inte dem jag pratar om. Skattebrott är fult och ska inte uppmuntras av advokatfirmor i Bermuda eller annorstädes. Men för svensk del handlar Paradisläckan, av vad som hittills framkommit, inte om skattebrott eller något som kommer i närheten av skattebrott, utan om att ett antal välbeställda personer i enlighet med regelverket har placerat pengar utomlands.

Sedan denna fundamentala utgångspunkt – att man inte ska begå brott – väl är avklarad ska jag övergå till en annan fundamental utgångspunkt för det samhälleliga samtalet, nämligen synen på staten. Det visar sig nämligen att min syn på staten, som är den traditionellt demokratiska, inte verkar stämma med statens egen så som den formuleras av exempelvis framstående politiker och deras vapendragare i pressen samt, underligt nog, av styrelseledamöter i organisationen Svenskt Näringsliv.

Enligt min föreställning ”ägs” Sverige av medborgarna. Medborgarna bildar familj och jobbar och försörjer sig var och en på sitt sätt, den ene jobbar på Volvo, den andre blir läkare och den tredje domare och så vidare.

Dessa medborgare inser att det finns gemensamma intressen som ingen av dem spontant kan organisera, till exempel att bygga vägar och inrätta en polismakt. Därför konstruerar medborgarna en ”stat” för sådana ändamål och kommer överens om att finansiera denna gemensamma verksamhet med ”skatter”. Sedan går de tillbaka till jobbet.

En av medborgarnas viktigaste uppgifter blir sedan att kontrollera staten så att den sköter sig. Staten har med nödvändighet monopol. Alla vet att det ligger i ett monopols natur att för egen vinning missbruka sin makt. Den första fråga en medborgare naturligt ställer sig när han tänker på skatten bör därför vara ”Vad fan får jag för pengarna?”. Om medborgaren i en sådan situation inte ställer sig just den frågan är det något sjukt, för noga taget är det just den frågan medborgaren ställer sig alla andra sammanhang, till exempel när han ska köpa en gräsklippare och väljer mellan olika märken eller när han går till ICA-butiken och ska plocka ihop en matkorg.

Så när Leif Östling ställer frågan beter han sig som en idealmedborgare som alla vi andra skattebetalare bör se upp till och tacka. Tack Leif för att du gör dig till tolk för oss andra. Tack för att du ställer kyrkan mitt i byn. Du påminner oss om att Sverige tillhör medborgarna och att staten är medborgarnas tjänare som ska hållas under uppsikt av uppmärksamma medborgare.

Men nu är det så att staten i Sverige med tiden blivit ganska kaxig. Tuppkammen har växt på den. Den gillar inte att medborgarna höjer rösten. Den har nämligen fått för sig att Sverige tillhör staten och att medborgarna är statens tjänare. När medborgarna tar sig ton aktar staten numera inte för rov att näpsa medborgarna. Ned i korgen, Leif! säger staten till ordföranden för en organisation som är det närmaste man kan komma en representant för alla de företag som håller nationen flytande och därmed direkt eller indirekt staten försörjd.

Finansminister Magdalena Andersson anser det hela vara ”helt oacceptabelt” även om hon inte vill ”kommentera det enskilda fallet” Östling. Statsminister Löfven anser Leif Östlings självklara fråga ”problematisk”. Carl Bildt ”får avsmak för omoraliska människor” enligt Dagens Industri. För Elisabeth Svantesson, moderaternas ekonomisk-politiska talesperson, ”handlar det här om skattemoral i grunden”.

Men i verkligheten handlar det här inte om skattemoral så länge Leif Östling och andra följer regelverket. Det handlar om en ideologisk maktkamp. Det handlar om vem som ska ha tolkningsföreträdet på verkligheten, politikerväldet, som inte vill få sitt fögderi ifrågasatt, eller den nettoskattebetalande medelklassen, som vill ha valuta för sina skattepengar.

Ett genant faktum är att flera ledamöter av Svenskt Näringslivs styrelse tar avstånd från Leif Östlings göranden och låtanden. De ställer sig på politikerväldets sida mot den nettoskattebetalande medelklass som de själva troligen tillhör. De är skrämda till inställsamhet gentemot makten, helt enkelt.