Ett lands historia framställdes länge som en räcka krig och andra konflikter. Dessa händelser berättades kanske främst därför att det var ett enkelt sätt att fånga skolbarnens uppmärksamhet. Så fick till exempel engelska skolbarn börja sin historieundervisning med att läsa om ett nederlag – slaget vid Hastings. Det var lättare att göra begripligt än den krångligare utveckling under århundradena före, som gjort England till ett rike, och därmed möjligt att behärska efter ett avgörande slag.

Under lång tid har detta sätt att berätta kritiserats såsom varande en förenkling och ett överdrivet betonande av krigens, härförarnas och kungarnas betydelse. Det ligger naturligtvis mycket i denna kritik (även om berättandet utifrån ett mer socialt perspektiv blir tråkigare). Men krigen var inte bara ett sätt att dra gränser och att konsolidera en regim. De hade vidare följder.

Finland har under sin hundraåriga existens genomlidit fyra krig. Det påverkar landet på ett avgörande sätt ännu idag, trots att bara några tusental veteraner fortfarande är i livet.

Tre av dessa krig fördes mot eller för Ryssland. I Vinterkriget och fortsättningskriget var Ryssland fienden. I Lapplandskriget tvingade Ryssland Finland att köra ut Tyskland, den tidigare vapenbrodern, ur landet. (Det fjärde kriget var inbördes- eller frihetskriget, mer neutralt beskrivet som ”Händelserna 1918”).

De båda ländernas ledare och befolkningar har alltså stor erfarenhet av varandra. Hatar de varandra? Det är förstås svårt att besvara denna fråga. Krigen har varit omskakande och haft djupgående verkningar. Vinterkriget enbart har skildrats i över 800 böcker. Och Väinö Linna skildrade fortsättningskriget i sin roman Okänd soldat, som översatts till många språk och filmats tre gånger – senast helt nyligen.

Finska historieprofessorer säger ändå i Yles programserie Finland är ryskt att Finland kanske är det enda gentemot Ryssland vänligt sinnade grannlandet. Och finländare med ryskt påbrå säger sig bli väl behandlade. Samtidigt påpekar man att söder om finska viken är läget ett annat. Estland och esterna har en mycket kärvare inställning gentemot Ryssland. Vad kan det bero på?

Numera utgör människor med rysk bakgrund två procent av Finlands befolkning, en större andel än någonsin tidigare. Men, som någon påpekar, det vore kanske annorlunda om två miljoner hade rysk bakgrund, en andel som mer motsvarar läget i Estland.

Men jag tror något annat är viktigare. Finland behövde aldrig uppleva en sovjetisk ockupation eller av sovjetmakten beordrade deporteringar. Finland förlorade de två krigen mot Sovjet – men behöll möjligheten att (under försiktigt beaktande av sovjetiska reaktioner) välja sin egen väg.

Finland försvarade sig så långt det var möjligt. Resultatet är att Finland och Sovjets arvtagare Ryssland respekterar varandra och kan – än så länge i alla fall – fortsätta att ha vänskapliga förbindelser.

Vad har detta med Sverige att göra? Finlands val att göra motstånd är den mest extrema yttringen av voice, att försvara sina intressen tillsammans. Sverige, det vill säga de partier som utformar svensk politik, har alltmer vant sig vid att använda exit, det vill säga att rösta med fötterna, att dra sig undan gemensamma beslut.

Detta kallas valfrihet, och är det också. Men när skolan, sjukvården och andra områden erbjuder valfrihet accepterar man också att man inte är intresserad av eller tror på kollektiv handling. Det är förståeligt. När utbildningen fungerar så dåligt, att ingen förälder vågar utgå från att den närmast liggande kommunala skolan skall kunna erbjuda tillräckligt god undervisning, känns möjligheten att gå någon annan stans som en lättnad. Detsamma börjar alltmer gälla sjukvården, åldringsvården och till och med inre ordning och försvar – men det är svårare att välja enskilda lösningar på de båda sistnämnda områdena.

Men detta val att alltmer undvika gemensamma lösningar, det vill säga att låta den enskilde söka sin egen lösning, har också stora, kollektiva följder. Det är en ständigt arbetande beslutsmaskin som alltmer kommit och kommer att dela upp Sverige i två parallella världar: de integrerades, de fungerandes värld och de utstöttas, de icke-fungerandes värld. I huvudsak är det detsamma som svenskarnas och andra västeuropéers värld och de muslimska invandrarnas värld.

Den stora beslutsmaskinen – valfriheten, exit – har byggt upp denna tudelning. Låt dem ha det som de vill, låt dem utforma området så att de trivs – bara vi får dra oss undan till våra områden! Så uttrycker sig inte ännu någon öppet – men så tänker och handlar många i tysthet.

Det finns bara ett parti som i verkligheten, det vill säga med hjälp av faktisk, konkret politik, tror sig kunna åstadkomma en gemensam lösning . Det är SD. Men detta parti kommer aldrig att få majoritet och är därför beroende av samverkan med andra partier. Alla dessa partier vägrar att samverka – i någon som helst form – med SD. Någon kollektiv lösning kommer därför inte att bli möjlig.

Istället kommer de enskilda lösningarna, den enskildes val att fortsätta styra utvecklingen. Ingen lärare och ingen förälder vill ha det som följande citat, ur en artikel av överläkaren i psykiatri Stefan Krakowski i Svenska Dagbladet, illustrerar: ”Kvinnan framför mig gråter. Hon har inte kunnat sova eller äta ordentligt på några månader. Rösten är hes, ögonen rödkantade. Hon söker min hjälp för att hon inte orkar med sitt jobb längre. Anledningen är att hon får ta emot sparkar och knytnävsslag mer eller mindre dagligen. Att bli kallad hora är det nya normala i hennes vardag. Kvinnan, som vi kan kalla Jenny, har ingen möjlighet att göra det hon är utbildad för, nämligen att undervisa.”

Men sådana kommer många skolor att fortsätta vara, därför att de ligger i no go-zoner som kommer att förbli just det. Dessa områden kommer dessutom att bli fler, just därför att ingen kan, vill eller tror sig om att kunna bryta utvecklingen.

Finland fick respekt och bevarad självständighet därför att landet valde att göra motstånd i gemensam handling. I Sverige har en överväldigande majoritet av väljarna och deras partier valt en annan väg. Därför möts de också av förakt från dem som är deras motståndare, ja deras fiender: de militanta grupperna i de förorter som styrs av kriminella gäng och deras apologeter i moskéer och på ledarredaktioner. ”Titta vad dom har gjort med sitt land, vilka idioter!”, som någon muslim sa till Mohamed Omar en gång.

Men det rör ju inte alla dem som tror på exit, det vill säga att dra sig undan och inte kan tänka sig de uppoffringar som voice, att handla gemensamt, kommer att medföra. Så vi kommer att få ett effektivt uppsplittrat samhälle. Och det räcker ju tydligen för att de flesta skall vara nöjda: bara det fortsätter att vara lugnt i det egna området…