Om du orkar så läs den här artikeln. Du behöver inte läsa den för att förstå vad jag tänker säga, men den redovisar ett flagrant exempel på min tes. Det står att skolmyndigheterna aktivt försöker förhindra Sveriges skolor att införa olika nydaningar som av den pedagogiska forskningen anses ge positiva effekter, till exempel krav på skoluniform.

Min tes känns tydligare för var dag som går och varje gång jag framför den blir det med råare och rakare språk. Tesen är att Sveriges härskare inte bryr sig särskilt mycket om det svenska folket. I valet mellan att fortsätta sin maktutövning på det gamla vanliga bekväma sättet och att göra något annat som kan återge folket något slags framtidstro så väljer härskarna alltid det första alternativet.

Detta tar sig ibland parodiska uttryck, till exempel som i TV-programmet Agenda nyligen (här kan du titta, men akta dig för du blir antagligen bara förbannad).

Debatten inleddes med ett reportage från Jönköping, där en grupp migranter av kommunen inhysts i en gammal bilhall. Att förhållandena var dåliga, med vägglöss och allt, framgick tydligt. Kommunalrådet skämdes. Kommunens sociala personal skämdes. Migranterna själva var tvärilskna för den behandling Sverige utsatte dem för. Det var bättre i Tyskland, sa de. Att de i så fall kunde fly till Tyskland och söka asyl eller att de själva skulle anstränga sig för att sanera fastigheten kom inte på tal.

Det ingår bland härskarskiktets intellektuella utgångspunkter att välfärdsindustrin själv har monopol på all omhändertagandeverksamhet och den ska göra jobbet på sitt eget sätt och i sin egen takt, tack. Egna initiativ och självhjälp betraktas som fientlig, konkurrerande verksamhet. Därför måste alla idéer förkastas som handlar exempelvis om att hjälpa migranter i deras närområde i stället för att migranterna ska transporteras till den svenska välfärdsindustriella komplexets monopolanläggningar. Det är bättre att Sverige föröds än att man prövar lösningar som inte gynnar härskarnas egenintressen. Egenintresset i det här fallet är att ha ordentligt med klienter så att omhändertagandeindustrin kan gå på högvarv.

Efter reportaget skulle bostadsministern och en representant för moderaterna resonera begripligt om åtgärder mot migranternas bostadsproblem. Det gick inte.

Får jag påminna om sammanhanget? 1. Sverige har stora problem med migrationen. Ingen politiker – och ingen annan heller – har en trovärdig plan för att lösa dem. Samtidigt växer problemen. 2. Ett delproblem är det inte finns bostäder till migranterna. Ingen har någon lösning. Andra delproblem är skolan och sjukvården, där det inte heller finns några övertygande lösningar. Även här växer problemen. 3. Nu skulle politikerna tala inte om huvudproblemet, som saknar lösningar, utan delproblemet, som också saknar lösningar. Vad blir det då?

Först skämdes politikerna vederbörligen över bilhallen i Jönköping. Enligt mitt tidtagarur skämdes de i en och en halv minut. Sedan blev det pladder. Bostadsministern säger att han ”avsätter två miljarder i investeringsstöd”. Hur detta skulle hjälpa framgick inte. Han ville bara verka kraftfull genom att lova bort lite mer av andras pengar. Moderaten var inte imponerad utan ville i stället ha en ”sammanhållen bostadspolitik” eftersom ingen ”sitter med alla heliga kor”.

Dessa bondfångare försöker snacka bort mig och andra skattebetalare. Om de stått på min sida hade de talat klarspråk med mig. Jag och andra medborgare ska enligt den demokratiska teorin vara deras uppdragsgivare. Men de slingrar sig och sänder ut villospår och blå dunster. Antingen är de bara dumma i huvudet eller också har de än annan agenda än att försöka gå mig till mötes. Jag tror det senare. Deras verklige uppdragsgivare är någon annan än jag. En del tror att den verklige uppdragsgivaren är Bilderberggruppen och George Soros. Det tror inte jag. Jag tror att den verklige uppdragsgivaren är de själva med vidhängande välfärdsindustriellt komplex enligt ovan.

När jag jobbade på SIDA insåg jag att fattigdom och elände i u-länder är livsviktigt för hjälporganisationen själv. Utan dessa besvär hade SIDA varit dömt till nedläggning och undergång. Jag tror sedan dess att alla välfärdsapparater drivs av samma logik. De gillar de problem de är satta att avhjälpa, för utan dessa problem hade välfärdsapparaterna inte behövts. Att ”avsätta två miljarder” eller ordna en ”sammanhållen bostadspolitik” (vare sig man sitter med alla heliga kor eller inte) ger mer byråkrati – något som byråkratin själv gillar – och mer resurser till apparaterna utan att lösa problemen, vilket är precis den kombination politikerna önskar sig. De verkar dumma i huvudet, men om man förstår deras bevekelsegrunder inser man att de är mycket förslagna.