År 1867 uppmärksammade Europas länder, skriver författaren Magnus Västerbro i Dagens Nyheter, en svensk svältkatastrof. Hungern var fruktansvärd, särskilt i Norrland. Året efter drabbades Småland och Blekinge. Européerna vill hjälpa till. ”Bidrag strömmar in från Tyskland, Norge och Danmark, från England, Italien, Holland och USA, men även från Spanien, Portugal och Ryssland. Det bildas nödhjälpskommittéer i Bremen, Lübeck och Flensburg.”

De svenska myndigheterna var emellertid hårdnackat njugga. Hjälpen från utlandet utdelade endast motvilligt och ”med stor tvekan, för man vill inte ingripa i marknadskrafternas spel. Vilket i praktiken innebär att hungersnödens effekter förvärras av myndigheternas passivitet.” Biståndet förmedlades med ”strikta förbehåll. Enligt tidens dominerande tankesätt ville man akta sig för att skämma bort de fattiga. Därför gavs hjälpen i första hand som lån, och då bara till de som man trodde skulle kunna betala tillbaka. Det var en hårdhet mot de utsatta som i efterhand framstår som brutal, men som var helt i linje med tidens ideal. Alla måste göra rätt för sig. Gåvor gör människor lata. De fattigaste måste lära sig att ta ansvar för sina liv. Den inställningen ledde till tusentals dödsoffer.”

Så var det naturligtvis. Så kan man se det idag. Men nu ska jag göra mig impopulär genom att framhålla ett annat och mycket inopportunt, men troligen rättvisare perspektiv.

Det här var tiden för den andra industriella revolutionen. Först hade engelsmännen revolutionerat sig och nu var det dags för andra länder, exempelvis Sverige, att göra motsvarande språng, ett språng som på några årtionden skulle lyfta nationens alla medborgare från näst intill permanent elände till ett liv i mjölk och honung.

1860-talets svältkatastrofer var inte Sveriges första, men förhoppningsvis de sista. Svältkatastrofer, elände och lidande var Sveriges naturtillstånd. Om man dessutom betänker att det under århundraden var mycket kallare – Karl X Gustav kunde tåga på isen över Stora Bält – kan man nästan föreställa sig ett liv i jämmerdalen.

För att överleva i en så hård och sniken tillvaro var människorna tvungna att ställa för oss obegripligt stränga krav på sig själva och andra. Överheten såg inte med socialsekreterarens medlidsamma ögon på andras kval, utan med den stränge sjökaptenens, som tvingar hela besättningen att hugga i när stormen viner. Den som inte arbetar ska inte heller äta, sa aposteln Paulus i Andra Thessalonikerbrevet.

Den mentaliteten var sannolikt en viktig förklaring till att det över huvud taget blev någon industriell revolution. Men samtidigt måste man förstå det nya systemets hänsynslöshet. Den frihet som det nya marknadssystemet introducerade undergrävde den gamla trygghet som låg exempelvis i skråväsendet och bygemenskapen. Frihet var inte bara rätten att starta företag, utan också rätten att svälta ihjäl utan att någon nödvändigtvis brydde sig.

Detta grymma system var, som sagt, enastående framgångsrikt på lite sikt. I tabellen kan du se den genomsnittliga årliga BNP-tillväxten i fasta priser under respektive årtionde (beräknat från uppgifter härifrån).

1800-talets andra hälft var en startsträcka. När svenska folket så småningom lärde sig hur en slipsten ska dras fick vi så småningom rekorddecennierna från tjugotalet till ungefär 1970. Jag tror att framgångarna till stor del berodde på att den mentalitet som det idag är modernt att förfasa sig över – liksom i citatet ovan – fortfarande förhärskade.

Jag tror också att den ekonomiska stagnation med åtföljande växande försörjningsproblem och snurriga politik som Sverige utvecklat sedan 1970-talet beror på att den dästa rikedomens dumsnälla och övermodiga – humanitär stormakt, jo jag tackar! – värderingspaket tagit över med värdegrund och allt.

Det underliga är att vi i Sverige inte har någon ordentlig debatt om sådana ödesfrågor.