Dum fråga, tycker du kanske. Eller så tycker du att demokratin självklart hänger mer samman med liberalismen eftersom den faktiskt existerande socialism vi kunnat betrakta har varit diktatorisk.

Men så behöver det inte vara, inte om man ser på Brasilien. Dagens demokratiska system i Brasilien fick sitt avstamp i den militärdiktatur som rådde åren 1964 till 1985.

Diktaturen uppstod precis som i Hitlers Tyskland och Pinochets Chile för att medelklassen kände sig oroad av en socialistisk revolution (plus att USA bekymrade sig – kom ihåg att detta var under det kalla kriget – över att Sovjetunionen därigenom skulle få in ytterligare en fot utöver Kuba på USAs bakgård).

Brasiliens militärer jagade socialister och socialisterna blev därför diktaturens huvudmotståndare. Diktatur är motsats till demokrati och därför kunde socialisterna framstå som demokratins förkämpar. Det uppstod ett slags mental koppling mellan begreppet socialism och begreppet demokrati. Liberalerna däremot, som inte bekämpades av militärdiktaturen, kom inte automatiskt att sammankopplas med demokratin.

Det finns belägg för att det ligger något i detta till synes krystade resonemang. I Brasilien finns enligt Wikipedia 35 politiska partier. 21 stycken, 60 procent, av dessa kallas för ”vänster” av Wikipedia. Hälften, 18 stycken, har något ord som förknippas med socialism i sitt namn, till exempel något på ”arbetare” eller ”kommunist” eller ”progressiv”.

Men minnet från militärdiktaturen sjunker undan, politiken förändras och nya partier uppstår. För närvarande redovisas 28 partier under bildande. Bara 18 procent av dessa kallas ”vänster” av Wikipedia och bara ett enda parti under bildande har något ord som för tankarna till socialismen i sitt namn.

Dessa observationer kanske inte duger till vetenskap men jag tror ändå de kan fungera som kontrapunkt till erfarenheterna i de länder som bara några år efter den brasilianska militärdiktaturens fall slapp ur ett annat slags diktaturs järngrepp, nämligen den kommunistiska diktaturens, till exempel de östeuropeiska. Där fanns inget romantiskt skimmer kring socialismen som kopplade den till demokratin. I Polen finns, fortfarande enligt Wikipedia, fem partier med representation i sejmen varav inget heter något på ”arbetare” och nio utanför sejmen varav bara två – Demokratiska vänsterförbundet och Polens socialdemokrati – har något vänsterord i namnet. Av de tio ungerska partier som är representerade i landets parlament eller i EU-parlamentet finns bara ett som innehåller ett vänsterord i partibeteckningen.

Min teori är alltså den självklara att ett lands politiska idévärld till stor del kan förklaras av vilken typ av diktatur landet relativt nyligen sluppit undan (om landet nyligen faktiskt har sluppit undan en diktatur). En sådan som Brasiliens förrförre president Lula da Silva hade troligen varit omöjlig i Polen. En sådan som Viktor Orbán hade troligen varit omöjlig om Ungern i mannaminne hade haft en fascistdiktatur.

Vad har det för relevans för Sverige? Vår politiska kultur och tankevärld, inbillar jag mig, är mycket mer lik Brasiliens än Ungerns. Den diktatur vi instinktivt tar avstånd från är mycket mer Hitlers än Stalins. Med tanke på att dessa var ungefär lika goda kålsupare är denna svenska inställning svår att förklara. Men den är förenlig med en mer förlåtande attityd till vänsterpartiet än till sverigedemokraterna.