Gästskribent Jan-Olof Sandgren: Kvinnor som får för lite kärlek…

Kvinnor som får för lite kärlek, uppfostrar sina söner till krigare.

En tänkare under antiken lär ha sagt det (kommer tyvärr inte ihåg vilken). Är inte ens säker på att det är exakt återgivet, men citatet dyker ändå upp i mitt medvetande.

Min uppväxt på 70-talet präglades av fredsrörelsen och tesen att män skapar krig, medan kvinnor vill ha fred. Mer makt åt kvinnor var ett självklart recept för en fredligare värld. Men de senaste årens nyhetsflöde har fått mig att tvivla något på den kopplingen.

Aldrig tidigare i historien har vi haft så många kvinnliga makthavare som nu. Och aldrig i modern tid har Sverige varit så otryggt, inte minst för kvinnor. Beror det på olyckliga omständigheter? Beror det på att patriarkatet hämnas, genom att sätta käppar i hjulet? Eller är kvinnor helt enkelt inte speciellt bra på att skapa fred? I varje fall inte bättre än män.

Slagorden från 70-talet har förädlats till genusvetenskap, och fått akademisk status. Att hegemoniska maskuliniteter i den patriarkala samhällsordningen ligger bakom våld, krig och konflikter är numera belagt av ”forskningen”.

Vad man inte tar hänsyn till är att män utgör 50 procent av befolkningen överallt, inte bara i krigshärdar. Några av de fredligaste platserna på jorden leds av män. I de mest våldsdrabbade förorterna i västvärlden är det vanligt att barn uppfostras uteslutande av kvinnor. Varför är inte dessa förorter oaser av fred?

Min antike sagesperson erbjuder en förklaring, så god som någon. Hen härleder inte krigets orsak till män, utan till samspelet mellan manligt och kvinnligt. Jag tolkar det ungefär så här: Kvinnor som får för lite kärlek (av män) tenderar att uppfostra sina söner till monster (omedvetet får man väl anta). Dessa monster har i sin tur svårt att visa kärlek gentemot kvinnor, som i sin tur producerar nya monster… och så vidare. Detta skapar en ond spiral av våld, krig och destruktivt beteende.

Jag frestas att föra resonemanget ett steg längre. Anta att dessa oälskade kvinnor skapar en ideologi (låt oss kalla den feminism). Anta vidare att denna ideologi tar över statsapparaten och via en rad institutioner bedriver uppfostringsarbete av vuxna. Uppfostringen följer i stort sett samma principer som för barn, även när det gäller grova brottslingar. Det är till och med så att 10 000-tals vuxna män från hela världen, i juridisk mening blir barn och tilldelas ansvarsfrihet.

Låter detta som ett recept för fred? Eller låter det som en massproduktion av monster? Inom loppet av en generation kommer vi sannolikt att få svar på den frågan.

Utan att veta utfallet, tror jag mera på den antika modellen än den genusvetenskapliga (kanske för att jag är man och gillar att skylla ifrån mig). Dels tar den hänsyn till genetiken – män uttrycker sig i handling (blir krigare), medan kvinnor uttrycker sig i relationer (fostrar barn). Dels tar den hänsyn till kulturen – den förklarar varför vissa kulturer upprepar destruktiva beteenden, generation efter generation.

Och sist men inte minst, den tar hänsyn till bägge könen. Två kön som delar på ansvaret. Det kan tyckas orättvist, eftersom det sällan är kvinnor som håller i svärdet (även om det förekommer), men i den antika världen (och kanske även idag) har män och kvinnor olika funktioner.

Den goda nyheten är att bägge könen (i varje fall teoretiskt) har möjlighet att bryta denna onda cirkel. Den här palestinska mamman skulle till exempel kunna välja att inte uppfostra sina söner till självmordsbombare. Västerländska feminister skulle antagligen göra sina söner en tjänst, genom att inte utgå från att världens ondska sitter samlad i y-kromosomen. Till skillnad från genusvetenskapen ger den här modellen kvinnor verklig makt.

Trots det blir den nog svårt att sälja in på den politiska marknaden. Att beskriva kvinnlighet som potentiellt lika destruktiv som manlighet och med lika förödande resultat, kanske lät sig göras under antiken. Kanske också under Shakespeares eller Strindbergs dagar, men knappast på 2000-talet i världens första feministiska statsbildning.

Så tills vidare får vi nog nöja oss med genusvetenskapen.

Jan-Olof Sandgren är yogalärare, boende i Angered utanför Göteborg. Från början utbildad biolog, med en brokig yrkeskarriär som vaktmästare, biståndsarbetare, illustratör, barnboksförfattare mm. Har legat i politisk träda sedan 80-talet, men har nyligen kastat sig in i debatten om det sekulära samhället och försvar av västerländsk kultur.