Det började år 1827 – omdaningen av Sverige. Drivande var en ny kung, en ny författning och en ambitiös statsekreterare som hette Danckwardt, som förstod hur man skulle handskas med trilskande bönder. Verktyget blev lagaskiftesstadgan, som omfördelade jorden inom bygemenskapen – och bokstavligen, fysiskt utplånade byarna.

Bakgrunden var att ungefär 97 procent av Sveriges befolkning bodde i byar på landet. Där ägnade man sig (inte särskilt framgångsrikt) åt livsmedelsproduktion för självhushåll. Laga skiftet innebar i ett slag tre omvälvande förändringar. Bygemenskaperna upplöstes. Storfamiljerna och ättegemenskaperna försvagades. Ny teknik för livsmedelsproduktion infördes, med effektivare metoder och effektivare brukningsenheter. Arbetskraft för den förestående industrialiseringen frigjordes (i den mån människorna inte emigrerade till Amerika). Förändringen innebar, under de hundra år som lagaskiftesstadgan gällde, att de tidigare överordnade gemenskapenrna – bygemenskapen och ättegemenskapen utplånades eller avsevärt försvagades. Äganderätten till jord var efter ett laga skifte inte längre en angelägenhet för ätten. Jord blev en handelsvara bland andra handelsvaror, som fritt kunde säljas till den som betalade bäst.

Lagaskiftesstadgan innebar med andra ord att två dominerande och övergripande gemenskaper försvann. Som ersättning för dessa gemenskaper kom en ovanifrån påbjuden gemenskap – nationalstaten.

Nationalstaten har i och för sig sitt ursprung i Wetsfaliska freden från 1648, men i Sverige tog den som projekt ett stort steg frammåt i och med lagaskiftesstadgan. (Sitt verkliga genomslag fick den nog först i slutet av 1800 talet när ”nationalromantiken” kom att omfamnas också av den kulturella eliten och när tanken på Sverige som en övergripande kulturell gemenskap inympades i medborgarnas huvuden.)

I människans natur finns ett stort behov av gemenskap. Att utesluta individer ur samhällsgemenskapen har sedan urminnes tider varit ett sätt att hålla rågången tydlig mellan ett accepterat och ett icke accepterat beteende. Att dömas fredlös på tinget, att drabbas av en påvlig banbulla, att av rådet i en grekisk statsstat bli föremål för ostracism, var allvarliga saker som handlade om liv och död. Den moderna varianten, vuxenmobbning och utfrysning från gemenskapen, är inte heller något som endast föranleder en obekymrad axelryckning. Till exempel har riksdagsledamoten Finn Bengtsson vittnat om hur vuxenmobbning används och verkar inom ett politiskt parti, om man inte följer partiledningens linje.

Gemenskapens pris är lojalitet. Samtidens besynnerliga företeelser – förnekande av uppenbara fakta, önsketänkande och bagatelliserng av allvarliga problem – berättar alla om lojalitet mot gemenskapen och det pris som individen måste betala, för att inte riskera utfrysning.

Nationalstaten, en ovanifrån påbjuden gemenskap, kan naturligtvis inte uppstå eller fortleva utan våld eller hot om våld, när det gemensamma skall finansieras. Om någon hade frågat mig för tvåhundra år sedan om projektet ”Nationalstaten Sverige” hade någon möjlighet att lyckas, hade mitt svar varit NEJ, om nationalstatens funktion skulle vara något annat än att utgöra skattebas för att finansiera försvar och överhetens bekvämlighet. Det skulle enligt min enkla uppfattning inte gå att få människor i Arjeplog och Smygehuk att känna samhörighet och gemenskap, av det enkla skälet att avståndet var för långt, och levnadsförhållandena för olika. Gemenskap bygger primärt på rumslig närhet, tillit och ömsesidighet. Häst och vagn i sju km/tim skapade ett oövrstigligt avstånd. Mot alla odds lyckades projektet Nationalstaten Sverige, vilket vi alla har anledning att vara glada och tacksamma för. Vad som nu sker är emellertid ett nytt fullskaligt experiment ovanifrån där gemenskapen Nationalstaten Sverige skall utsträckas till i princip ”hela världen”.

På individnivå har avsaknaden av en ”solid” gemenskap – till exempel samhörighet med nationalstaten – och de möjligheter som modern samfärdsel och kommunikationsteknik erbjuder, medfört att nya ”virtuella” gemenskaper ständigt blommar upp, där närhet i rummet ersatts av närhet i tiden. I den miljön är det också naturligt att individer – av lojalitet mot den virtuella gemenskapen – säger konstiga saker eller rent allmänt beter sig underligt. Den oordnade ostracism som idag dominerar media, kan i bästa fall som ses övergående käbbel i barnkammaren. Trist för den som drabbas men övergående, och i ett större sammanhang utan nämnvärd betydelse. Närmast som underhållning på lägsta tänkbara nivå.

Svårare är det problem som våra politiker skapat med den tilltalande rubriken ”utmaning”, och som innefattar den gemenskap som bygger på närhet i rummet.

Projektet ”Nationalstaten Sverige” var enligt min mening omöjligt, när det påbörjades för tvåhundra år sedan. Jag skulle ha haft fel, men det tog ungefär hundra år för projektet att landa i de rösträttsreformer som givit projektet dess demokratiska legitimitet.

Den rumsliga gemenskap som nu ovanifrån påbjuds, innebär att vi ska finna samhörighet med, och känna tillit till, människor vars språk vi inte förstår, som inte förmår att svara för sin egen försörjning och vars levnadsvanor och människosyn till delar avviker, i vart fall från mina egna värderingar. Om någon frågar mig idag – kan projektet lyckas? – är mitt svar NEJ. Trösten i sammanhanget är att jag skulle ha haft fel om projektet Nationalstaten Sverige. Det tråkiga är att det tog hundra år innan jag fick fel.

Hans Kindstrand är advokat med stort intresse för samhällsfrågor.