Har man en gång fått inblick i hur det mediala kulissmaskineriet fungerar blir man lätt en förhärdad cyniker.

Alla standardkomponenterna finns med också i debaclet kring de olika mediemän, inte minst Aftonbladets Fredrik Virtanen, som nu anklagas för sexuella övergrepp och slipprigt språkbruk: vänskaps- och släktbandskorruptionen, den dubbla bokföringen, gisslantagarna och de bindgalna småpåvarna, de enkla bondeoffren och de råa maktspelarna utan moralisk kärna.

Mig förvånar det föga, för jag har sett hur mekanismerna verkar på nära håll. Det jag upplevde hade dock inget med sexuella trakasserier att skaffa. #metoo-manifestationen är bekymmersam på flera sätt och intresserar mig inte särskilt. Däremot har den blottlagt ett arbetsmiljöproblem i vidare bemärkelse, som är specifikt för mediebranschen.

För en del år sedan arbetade jag på en opinionsredaktion, en interiör som hämtad från ett franskt 1700-talshov, där den manlige chefens humörväxlingar och hugskott satte dagsnoteringen för det redaktionella stämningsläget. En dag sjösatte denne nyckfulle chef – som en gång anställt mig – en mobbningskampanj riktad mot mig. Den var närmast operettkomisk i alla sina infantila turer, inklusive hela den vanliga katalogarian av lågsinnade anklagelser om mitt, den utmobbades, förmodat sköra psyke. Jag skulle ut, en mer välartad medelklasskvinna skulle in. Så blev det också, tvivelsutan med den karriärsugna nya stjärnans inte bara passiva, utan också aktiva, medverkan.

För kvinnor kan, de också. Om nu någon tvivlade. Med #metoo-kampanjens förenklade logik är det dock inte så kvinnor kommit att framstå – utan som tadelfria offer för manliga strukturer. Svenska Dagbladets kulturchef, Lisa Irenius, gav nyligen uttryck för vad som tycks mig som en mycket darrig förhoppning om att ”kvinnliga kollektiv” inte ska agera ”lika ansvarslöst som manliga diton ibland har gjort tidigare” (SvD 22/10). Som om kvinnor i sin essens skulle vara vaccinerade mot medansvar i rådande makthierakier. Men mediemännens framfart förutsätter medlöpare och medaktörer – av alla kön.

För övrigt var det två män som gjorde gemensam sak med mig och tog strid mot den despotiske chefen. All heder åt dem. Vi fick alla lämna tidningen.

Nu kan man kanske invända mot att jag hänger ut decenniegamla oförrätter på vädring och myser lite i en noppig offerkofta. Om man bortser från petitesser som att det finns arbetsrättsliga regelverk kan man även hö-höa något i stil med att ”lite får man allt tåla i arbetslivet”. Och jag är den förste att tillstå mina begåvningsbrister. Den cocktailpartysmidighet, som redaktionens nya medarbetare gav prov på, är förvisso också en sorts talang. Liksom hennes tydliga instinkt för svaga punkter och hierarkier, på vem det är lättast köra in en armbåge i veka livet. Med rötter i den allra enklaste allmogen var jag ett löjligt lättfällt villebråd.

Inte heller tror jag att kvinnor har någon särskild skyldighet att vara lojala mot varandra eller att det skulle finnas ett ”systerskap” – i synnerhet inte över klassgränserna. Däremot kan man ha synpunkter på den uppenbara dissonansen mellan ord och handling. För den kvinna som konkurrerade ut mig var av den sort som mycket väl skulle kunna skriva floskeltunga variationer över det trötta temat att det finns en reserverad plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper andra kvinnor.

Men det är ju just så där situationer där kvinnor skulle kunna ”stå upp för andra kvinnor” ser ut i den konkreta verkligheten: fulla av tolkningsmöjligheter, tvetydigheter och egenintressen. Trodde någon att de ramas in av pukor och trumpeter och alltid slutar i självklara, ädla val?

Jag vill påstå att den bredare allmänhet som inte stirrat in i det där kulissmaskineriet ändå instinktivt anar att det finns ett stort förråd av dubbla måttstockar ute på redaktionerna. I kombination med det småskurna moraliserande som präglat den offentliga debatten på senare år tycks det rätt självklart att förtroendet för medierna kommer fortsätta att minska.

Helén Gustafsson är utbildad journalist och har ett förflutet som ledarskribent, men arbetar sedan många år tillbaka som översättare. Numera betecknar hon sig som arbetarklasskonservativ.