Jag har uttryckt mig lite oprecist om John Maynard Keynes teorier och kanske alltför nonchalant avfärdat dem. Låt mig därför specificera min uppfattning genom att åter publicera en text som jag skrev i boken Berättelsen om jobben år 1996 och därefter här den 14 november 2015.

Varje tid har sina speciella uppfattningar om hur saker och ting ligger till och hur människan kan påverka sina omständigheter. I allmänhet ligger det någon logisk eller rationell kärna i dessa läror. Problemet är att lärorna ibland tillmäts en tillämplighet långt utöver vad denna rationalitet tillåter. Så är det med en av vår tids mest inflytelserika läror, nämligen keynesianismen.

Gamla tändkulemotorer gick ojämnt. En båtpropeller som kopplades direkt till en tändkulemotor fick först ett ryck av explosionen i motorn, sedan saktade den ned i avvaktan på nästa ryck. Gången blev ojämn och obehaglig för passagerarna i båten.

Skickliga konstruktörer uppfann så svänghjulet, en tung metallskiva som sattes på propelleraxeln och i kraft av sin vikt utjämnade motorns ojämnheter. Därmed blev det mer behagligt att färdas i båten.

Kapitalismen är som en gammal tändkulemotor. Den går ojämnt. Även under dess mest dynamiska skeden förekommer hög- och lågkonjunkturer. Under en tjugofemårsperiod kan tillväxten ligga på fyra procent i genomsnitt, men undersöker vi enskilda år kan vi upptäcka avsevärda variationer. Under lågkonjunkturerna sjunker tillväxten till kanske en procent och under högkonjunkturåren stiger takten till kanske sju procent. Ojämnheterna kan bli obehagliga för dem som åker med, nämligen människorna. Tillfällig arbetslöshet kan uppträda under lågkonjunkturerna, medan motsatsen – ”överhettning av arbetsmarknaden” – kan inträffa under högkonjunkturerna. Vinsterna kan variera över konjunkturcykeln på ett sätt som ibland göra att tillvaron känns osäker för företagen.

Lord Keynes uppfann ett svänghjul för ekonomin. Hans utgångspunkt var observationen att lågkonjunkturerna ofta hänger samman med att folk av någon anledning sparar i stället för att göra av med sin lön. Efterfrågan viker och besvären framträder. Hans lösning blev att staten genom egna utgifter eller genom skattesänkningar skulle öka den totala efterfrågan i lågkonjunktur och på så vis motverka och balansera ekonomins spontana rörelser. Och i högkonjunktur skulle den göra tvärtom, nämligen höja skatter och minska sina egna utgifter för att minska den totala efterfrågan och på så vis motverka tendenser till överhettning och inflation.

Ett svänghjul kan möjligen utjämna krafter som existerar oberoende av svänghjulet. Men det kan inte skapa krafter. På samma sätt är det med keynesianismen. Den kan i bästa fall utjämna hacken i tillväxtkurvan hos en ekonomi som oberoende av keynesianismen växer med kanske fyra procent om året. Men keynesianismen kan inte lyfta den långsiktiga tillväxttakten i en ekonomi från exempelvis en procent till exempelvis fyra procent.

Det finns framstående nationalekonomer, exempelvis nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman, som verkar tro att staten enligt det keynesianska tänkandet kan styra ekonomin med sedelpressarna eller genom att ta stora lån. Men nutidens problem är inte att tändkulemotorn går lite ojämnt; vårt dilemma är att den tidvis lägger av. Vad hjälper det att sätta på ett tyngre svänghjul om motorn är död?

Min uppfattning är att keynesianismen används som en sorts apologi för politikerväldet. Den antas visa hur politiker kan finstyra ekonomin genom att ta lån eller trycka sedlar eller höja skatter eller motsatsen, kort sagt reglera tillväxttakten och sysselsättningen genom att manipulera den totala efterfrågan i ekonomin. Detta är kanske – kanske! – möjligt under alldeles speciella omständigheter, nämligen när ekonomin fungerar som en pålitlig tändkulemotor. Men så är det nästan aldrig. Därför är keynesianismen normalt en falsk frälsningslära. Men det är lätt att förstå att politiker över hela världen gillar den eftersom den tillskriver dem magiska förmågor.