Hur många av de svenska nyhetsläsarna reflekterar över att vissa politiska partier alltid presenteras med negativa epitet? Och färger som ska få oss att associera i en viss riktning? Brunsmetning har under lång tid varit en framgångsrik metod. Brun eller mörkbrun har man kallat de oönskvärda, de som ska tystas och mobbas ut ur debatten.

Låt oss ta ett aktuellt exempel: österrikiska FPÖ. Partiet har underkastats de sedvanliga färganalyserna samt beskrivits som populistiskt, högerextremt, främlingsfientligt och med rötter i nazismen. Strategin att misskreditera är i detta fall sedan länge konsekvent genomförd. Men vad gör en svensk journalist som fruktar att den positiva stigmatiserande effekten är på väg att avta? Till följd av att invektiven så att säga har inflaterats? Jag noterar att den 24 oktober en skribent på TT refererar det stundande regeringssamarbetet i Österrike mellan ÖVP och FPÖ på följande sätt: ”därmed tycks fältet vara fritt för en svart-blå regeringskoalition.”

Tar TT:s reporter fasta på att de österrikiska kristdemokraternas partifärg är svart? Eller vill denne utnyttja det intrikata förhållande som råder mellan partifärg och ideologisk färg i alplandet? Det är inte långsökt att tro att författaren ger sig ut i färgskalans ytterkant för att antyda att FPÖ är fascister, svarta. De läsare som inte blir varse manipulationen påverkas sannolikt subliminalt. Telegrammet kunde man senare ta del av på ett stort antal svenska tidningars webbsidor. Har vi då, när det gäller att skvätta färg, kommit till vägs ände? Eller går det att hitta mer svärta i det svarta? Vilka adjektiv kan man tänkas nyttja framöver? Dumma FPÖ? Jättedumma?

Att detta, år ut och år in, passerar obemärkt är inget annat än en horrör. Man kan tycka vad man vill om FPÖ. Om jag har förstått journalistens arbetsuppgift rätt så ska denne rapportera. Så sakligt, opartiskt och konsekvensneutralt det går.

När får vi höra om de vänsterextrema Socialdemokraterna med bruna rötter, det nationsfientliga Centerpartiet, det islamistiska Miljöpartiet och det fluffrosa populistpartiet Feministiskt Initiativ?

Jag myntade för en tid sedan begreppet journalaktivist. En term som syftar på våra murvlars sorgliga faiblesse för agitation. Det är uppenbart att den svenska marknaden för nyhetsförmedling inte fungerar. Pressetiken efterlevs inte. Jag vill påminna Sveriges journalistkår om att ord ska ha betydelse. I vissa lägen blir de nyspråkliga krumsprången farliga. Du kan kalla en terrorist för resenär, men denna besvärjelse gör honom inte mindre våldsam. Problemet med de oegentligt använda begreppen är åtminstone tvåfaldigt. Om en person inte var högerextrem innan den blev kallad så, finns det risk att vederbörande utvecklar ett handlingssätt som korresponderar mot den oönskade etiketten. Det andra bekymret uppstår när vargen kommer. Det kan vara så att ulvens ankomst till följd av målande med mörkbruna och svarta penslar sker helt omärkligt. Kanske har han redan kommit.

Rasmus Dahlstedt är skådespelare, regissör och manusförfattare. De senaste åren har han även varit verksam som reporter och kolumnist. Hans inlägg i kulturdebatten har rönt stort intresse. Rasmus gisslar i satirens form den politiskt korrekta medieeliten. I en uppmärksammad debattartikel från i somras diskuterade han vådan av politiseringen av teatern.