Japaner, japaner, japaner… det är mer än 80 år sedan Sven Jerring gjorde sitt klassiska referat från OS i Berlin, men inte ens idag skulle det anses särskilt kontroversiellt. Det är fortfarande rätt ok att betona människors etnicitet, ursprung, religion eller nationalitet så länge det rör sig om positiva saker. Att säga att japaner är duktiga på fotboll eller att buddhister är bra på att meditera är knappast hets mot folkgrupp. Lika lite som det är rasistiskt att säga att skandinaver älskar naturen, eller att afro-amerikaner skapat den moderna musiken.  

Men det finns ett undantag. Man får inte prata om judar. I synnerhet inte om deras förtjänster. Att säga att judar varit framgångsrika i mediabranschen, att de erövrat många nobelpris eller är duktiga affärsmän, tolkas omedelbart som tecken på rasism. Trots att det (såvitt jag kan bedöma) är helt sant.

Det verkar bara finnas ett sammanhang när det är helt OK att framhäva någons judiskhet, och det är när man pratar om förintelsen. Jag vill inte på något sätt förringa betydelsen av förintelsen – det är avgjort ett av mänsklighetens största brott, och förtjänar att lyftas fram med jämna mellanrum. Men jag undrar hur det känns att som folk enbart definieras genom ett folkmord. Judar har väl ändå bidragit med så mycket mer, som förtjänar att nämnas? De judar jag själv kommit i kontakt med (exempelvis via Facebook) verkar trots allt mera stolta över vad de byggt upp, än bittra över sin historia.

Med eller utan en egen stat, är judarna ett kulturfolk. Som sådant har man bidragit med mera till uppbyggandet av västerlandets civilisation än många andra. Just judarnas framgång brukar inom den muslimska världen tolkas som bevis på deras ondskefullhet. Muslimer har svårt att föreställa sig att ett folk som härstammar från samma område som de själva – och som i viss mån delar deras religiösa och kulturella rötter – kan lyckas så mycket bättre. Förklaringen antas vara att judarna genom kabbalistisk magi, eller andra ojusta metoder, trätt i förbund med onda makter och därigenom utgör ett dödligt hot mot alla som förlitar sig på Gud. För inte så längesen var även den kristna världen av den uppfattningen.

Jag har dock en annan förklaring, som jag tror mera på. Och som jag knyckt från en judisk debattör på Facebook. En judisk pojke (kanske gäller samma sak för flickor) får enligt min sagesman ungefär följande budskap, inympat i sig från späd ålder av sina föräldrar:

Min son. Jag älskar dig, men du har kommit till en tuff värld. Bästa strategin för att överleva är följande:
– Var alltid bäst på allting.
– Var flitigast. Ansträng dig alltid hårdare än andra.
– Från första dagen i skolan, satsa på att bli nummer ett.
– Vad du än företar dig senare i livet, satsa på att bli nummer ett.

En muslimsk pojke får kanske följande budskap, också det serverat med modersmjölken. Och även detta budskap kommer i viss mån att påverka honom för resten av livet.

Min son. Jag älskar dig, men du har kommit till en tuff värld. Bästa strategin för att överleva är följande:
– Lita alltid på de äldre.
– Hitta inte på något eget, utan följ traditionen.
– Lyd alltid de regler som står i Koranen. 
– Gör ingenting som Gud förbjuder.

Islam och judendomen förmedlar alltså extremt olika framgångsrecept till den kommande generationen. En förklaring så god som någon till att den ena kulturen fastnat i medeltida tänkande, medan den andra tillägnat sig spetskompetens inom modern vetenskap.

Den kristna världen befinner sig någonstans emellan. Samtidigt som vi tar avstånd från antisemitism, är ordet ”jude” fortfarande onämnbart i en rad sammanhang. Ofta uppfattas det som en förolämpning, medan till exempel ordet muslim anses neutralt. Det är naturligtvis djupt orättvist och ett hån mot detta duktiga folk. Det borde vara lika okontroversiellt att prata om judar, som när Sven Jerring pratar om japaner.

Jan-Olof Sandgren är yogalärare, boende i Angered utanför Göteborg. Från början utbildad biolog, med en brokig yrkeskarriär som vaktmästare, biståndsarbetare, illustratör, barnboksförfattare mm. Har legat i politisk träda sedan 80-talet, men har nyligen kastat sig in i debatten om det sekulära samhället och försvar av västerländsk kultur.