Hela företeelsen påminner mig om arbetarrörelsens kampsång Internationalen fast presenterad med mer hat och mindre glad musik. Jag har bara ändrat några ord i omkvädet och en strof:

Upp till kamp emot kvalen.  Siste striden det är,
ty #metoo-festivalen åt alla lycka bär.

I höjden räddarn vi ej hälsa, ,  SvT och DN stå oss bi, med deras hjälp ska vi oss frälsa,  och samfälld skall vår räddning bli. För att kräva ut vår heder, systrar,  och för att slita gubbslems band,  vi smida medan nätet lystrar,  med fingret på vår iPhone och med knuten hand.

Bakom betalvägg säger Peter Woldarski den 22 oktober att #metoo kan ”vara det bästa som hänt för jämställdheten på länge”.

Må dä. Själv är jag som vanligt mer skeptisk. Jag har så svårt att ge mig hän åt känslorna. Jag vill böka och rota för att förstå. Mitt första bök resulterade i en text häromdagen som jag fick en del kanske välförtjänt skäll för. Jag hade forskat lite – med betoning på lite – för att ta reda på vad amazonhären egentligen hänger upp sig på. Vad har hänt?

Krisens epicentrum är en Hollywoodmogul som heter Weinstein och har ovanan att försöka sätta på unga damer som ska medverka i hans filmer. New York Times har ett antal inträngande reportage. Av rapporteringen framgår att Weinstein brukat jaga damerna i olika hotellrum men det framgår också, tror jag, att han aldrig lyckats fälla något byte samt, underligast av allt, att han inte tycks ha bestraffat sina ståndaktiga offer med indragna filmroller.

Ursäkta, men det där har jag svårt att tro på. Såklart att de i New York Times namngivna Hollywoodstjärnorna förnekar att de skulle ha köpt sin stjärnstatus med sex. Fattas bara. Men den historia som berättas är att Weinstein hela tiden skulle ha misslyckats i sitt skamliga uppsåt och ändå, gång efter gång, skickat fram de tilltänkta men helt intakta villebråden till kamerorna.

Tvärtom tror jag mycket väl att sådan sexhandel i den högre skolan pågår i dag som det alltid har gjort. Detta må vara angeläget att diskutera. Men det är inte det som diskuteras vad jag har upptäckt. I min artikel beskrev jag redogörelser från ett antal kvinnor som känt sig antastade och kränkta för vad en normal människa – tendentiös formulering, det erkänns; jag kunde lika gärna skriva ”jag” – tycker är småsaker, typ att en ung professionell kvinna blir hållen för cateringpersonal när hon går in i styrelserummet.

Jag förnekar inte att otäcka sexbrott inklusive gängvåldtäkter och annat fruktansvärt verkligen existerar och förtjänar all uppmärksamhet och allt vårt motstånd, men vad jag har sett är detta inte vad #metoo-festivalen handlar om. Den verkar snarare handla om de betydligt mildare kränkningar som en ung, framgångsrik kvinnlig överklass av filmstjärnor, mediapersoner och företagsledare råkar ut för. Fast jag kan ju fel. De gängvåldtagna kanske har mer framträdande positioner i festivalen än jag fattat. Underligt bara att de aldrig uppträder i de media jag konsumerar. Och i vilket fall som helst tycker jag att det är ett oskick att jämställa våldtäkter med fördomar.

Men hade det bara varit detta så hade jag inte tagit till pennan. Det som bekymrar mig är att vi står inför en helt asymmetrisk konflikt. Vad det betyder förklaras så här av Göteborgs universitet:

En symmetrisk konflikt är en sådan där konfliktparterna är jämbördiga… Parterna kan blockera varandra och står därför inför alternativen att förhandla med varandra, försöka vinna ett övertag, eller leva med en olöst konflikt. I en assymetrisk [sic!] konflikt har den ena parten ett övertag över den andra, som t.ex. i en konflikt mellan en anställd och dennes chef. Den som har mer makt är ofta ovillig att behandla motparten som en jämbördig förhandlingspart…

I #metoo-frågan är karlen, vad jag förstår, helt maktlös. Vilken manlig makthavare eller mediaprofil som helst som väckt en kvinnas misshag är helt utlämnad om hon bestämmer sig för att hämnas. Sexuella trakasserier eller inte sexuella trakasserier så leder blotta anklagelsen till att han hamnar inför en lynchmobb. Han kan inte värja sig. Han är dömd från början.

Peter Wolodarski skriver att etablerade media ibland gör ”ogenomtänkta publiceringar” vilket han ogillar. ”Den dagen seriösa redaktioner gör sig själva till megafoner, som bara återberättar vad de fångat upp på internet är vi riktigt illa ute.”

Det låter lovvärt. Media ska inte återge skvaller. Men sedan verkar han propagera för att media framöver ska driva ett nytt, seriöst korståg i #metoo-festivalens anda. Weinstein-artiklarna i New York Times var solida och skickligt genomförda gräv, menar han. Så bör media fortsätta när #metoo så småningom avsomnar:

Och tro inte att problemet med sexuella kränkningar försvinner bara för att Metoo-kampanjen snart klingar av. Vi kan alla, i vår egen vardag, bidra till att normaliseringen oacceptabla förhindras.

Själv har jag, enligt egen uppfattning, alltid och på alla områden varit emot att det oacceptabla normaliseras. Jag är kanske paranoid, men jag räds en framtid där ett asymmetriskt krig mot män, framför allt bemärkta män, normaliseras av media. Asymmetriska krig är förstås inte oacceptabla för den som har övertaget. Men för den som strävar efter balans och förnuft känns det fel att rigga ett krig mellan könen till någons fördel, i det här fallet till kvinnornas.