Samuel Johnson, tror jag, sa, ungefär, att det inte finns något som skärper tankeverksamheten som utsikten att bli hängd. Det betyder att kriser tvingar människan att tänka klarare.

I Sverige pågår ett slags långsam mental tillnyktring som med kraft motarbetas av det PK-troende etablissemanget som, liksom alla etablissemang i alla tider, vill att allt ska bli vid det gamla och därför tar avstånd från nytänkande.

Hundratals år av fred och obrutna framgångar har gjort Sverige övermodigt. Vi har trott att vi förkroppsligar ett framtidshopp. Så sent som år 2013 utropade alliansregeringen i sin utrikesdeklaration Sverige till en humanitär stormakt. Vår hybris hade eskalerat till den nivå som beskrivs i Ordspråksboken 16:18: ”Stolthet går före undergång, och högmod går före fall”.

Bara fyra år senare blir vi dagligen varse vindilar som larmar om kommande stormar. Och då börjar vi motvilligt att tänka och ifrågasätta våra självgoda och optimistiska föreställningar. Till exempel börjar vi yrvaket upptäcka att alla människor inte är en del av den svenska kulturen. Förut, när en normal svensk inte hade andra erfarenheter av utlänningar än en och annan vänligt omtänksam kypare på Kanarieöarna, så trodde vi att svenska värderingar och normer var det medfött naturliga för hela mänskligheten och att det bodde en svensk i var och en av sju miljarder jordbor.

Nu börjar vi förstå att det faktiskt finns något relativt särpräglat svenskt även om det är svårt att specificera annat än genom att peka på att det uppenbarligen under det senaste seklet gett bra resultat. Framför allt växer insikten om vilken monumental dumhet en av det svenska övermodets portalfigurer, Mona Sahlin, demonstrerade när hon förklarade att svensk kultur är töntig.

Sådana nya och delvis plågsamma insikter om världen och om oss själva är nyttiga. Men jag är rädd att vi står inför ytterligare ett kvalitativt språng i förståelsen av tillvaron.

För några år sedan, när jag misslyckats med ett projekt som gick ut på att rädda Sveriges skolor förklarade jag för en framstående svensk myndighetschef, som jag råkar känna, att jag befarar att den svenska skolan inte går att rädda. Hon tittade misstroget på mig. Efter en stund insåg jag att hon inte kunde ta till sig möjligheten att den svenska skolan kanske är bortom räddning. Tankefiguren fick inget fäste i hennes i övrigt mycket bördiga sinne.

Så tror jag att det är rent allmänt i Sverige. Vi har aldrig upplevt några riktiga nederlag eller sammanbrott och kan därför inte föreställa oss att sådant faktiskt kan drabba även vårt land. Vi är fortfarande övertygade om att politikerna, om det bara vill, kan lösa nationens problem. Vi tror att det bara handlar om att satsa ytterligare några miljarder för att hantera utanförskapet, våldet, integrationen av migranter, vårdköerna och allt annat som felar.

Om man studerar historien aldrig så lite upptäcker man att det går upp och ner, kulturer och samhällen blomstrar och förtvinar. Ingen vet varför. Tänkare har i alla tider ställt sig frågan men egentligen inte kommit fram till så mycket klokare saker än kung Salomo (som troligen skrivit Ordspråksboken).

Men Sverige har ännu inte fattat att historien pågår. Vi lever kvar i vårt högmod. Vi vägrar begripa att nederlaget och sönderfallet är faktiska möjligheter. Vi inser inte att det är på allvar och att det inte duger att komma med lite mer av samma medicin som hittills varit verkningslös.

Begär inte att jag ska tala om precis vad som ska göras för det vet jag inte. Men erkännandet av villrådigheten är en första förutsättning för att ny väg ska kunna stakas ut. Om Sveriges politiker slutade låtsas att de har lösningar och i stället resonerade seriöst om tänkbara alternativ för nationen så skulle jag kanske börja tro på framtiden.