Jag hade nyligen ett samtal med en kollega i ett annat humanistiskt ämne, och det samtalet har dröjt sig kvar i minnet. Det speciella var att hon inte försvarade kunskapens plats i skolan, trots att det på de flesta universitetsinstitutioner talas om att studenternas kunskaper och studievana sjunker alltmer. Jag slogs av att hon verkade mena att man inte kan göra något åt skolan utan att den är som den är. Hon såg den inte som resultat av tidigare beslut.

Hon ville inte gå med på att kunskaperna sjunker. Hon hävdade att hon läst i tidningarna att det skulle finnas något fel på upplägget av PISA-undersökningarna. Att andra undersökningar som TIMSS visar samma sjunkande tendens ville hon inte kommentera.

Det hon nämnde från PISA-resultaten var att klyftorna mellan elevers kunskaper ökar i Sverige, medan hon inte intresserade sig för att alla sjunker och att de duktiga har blivit färre och att de svaga har blivit fler. Hon såg valfrihet och friskolor som orsak till att klyftorna ökar. Jag nämnde att vårt omedelbara problem är resultaten i de kommunala skolorna och att det därför är konstigt att försämra för friskolorna som har något bättre resultat, men det ville hon inte kommentera.

Hon ville inte ha läxor eller alternativt ville hon att läxorna skulle göras i skolan. Hon såg inte läxläsning som ett sätt att förbättra resultatet utan som ett besvär för föräldrarna. Hennes misstänksamhet mot läxor verkade vara förbunden med idén att de kunde öka klyftorna i stället för att minska dem, därför att vissa elever inte gör läxorna.

Hon förväntade sig uppenbarligen inte att skolan skulle ge speciellt mycket kunskap och var därför inte heller besviken på att eleverna inte lärde sig mer. Hon sa uttryckligen att hon menade att skolan idag var bättre än när hon själv var elev, fast hon förklarade inte hur. När jag nämnde att det blir svårt att rycka upp svensk skola, eftersom vi rekryterar blivande lärare bland de studenter som inte kommer in på andra utbildningar, möttes den uppgiften med tystnad.

Hon förde in samtalet på skolorna i Korea och hade hört att den ordinarie undervisningen där var så dålig att elevernas verkliga inlärning sker vid privatundervisning efter skolan. Hon menade också att barn i länder som Korea inte har någon barndom. Hon nämnde inte att utvecklingen i Sverige gör att elever här kan komma att behöva extralektioner utanför skolan för att lära sig det de borde ha lärt i skolan. Inte heller förklarade hon på vilket sätt barndomen var bättre i Sverige.

Det här samtalet gjorde som sagt stort intryck på mig. Hur kan en person som yrkesmässigt verkar inom utbildningsväsendet inte oroa sig för sjunkande kunskaper? Hur kan hon som kvalificerat sig genom det svenska utbildningssystemet bortse från att systemet inte längre fungerar som tidigare? Hur ska vi kunna rycka upp utbildningssystemet, när kvalificerade personer som verkar inom systemet inte vill se sambandet mellan de grundläggande idéer som styr skolan och sjunkande resultat?