I kommuner med stort flyktingmottagande är folk mindre intresserade av att läsa känsloladdade migrantreportage, rapporterar både DN och SvD med anledning av en nyligen publicerad SNS-rapport av beteendeekonomen Eleonora Freddi.

SvD ger oss lite bakgrund till Freddis forskning:

Inom beteendevetenskapen finns sedan tidigare teorier om att folk skulle undvika information som skulle innebära att de tvingas ta moraliskt ansvar och agera. Eleonora Freddi berättar att hon sedan tidigare letat efter empiriska fall för att testa teorin.

Och lite metodprat:

Med hjälp av statistik från migrationsverket samt DN.se kunde hon få en bild av hur både nyhetsläsningen och flyktingmottagande i de olika kommunerna förändrats över tid. Resultatet visade att det fanns ett påtagligt samband mellan de två.

– I de kommuner som tog emot flest asylsökande sjönk läsandet av artiklar om invandring som mest. Folk undvek alltså informationen då den skulle lett till att de skulle känt sig moralisk förpliktigade att göra mer.

DN:s Anders Bolling beskriver det hela på likartat vis. Här ingressen:

I kommuner med många flyktingar är folk mindre intresserade av att läsa om flyktingar än i kommuner med få, visar en ny studie. Det gäller särskilt artiklar som kan väcka medkänsla. Okunskap används som ett argument för att slippa ta moralisk ställning, är tesen.

Sedan följer lite referat av teori, metod och material som till exempel detta:

För att minska risken för felkällor analyserades texterna ytterligare och delades in i två breda kategorier: dels sådana som kunde tänkas väcka medkänsla genom att berätta om flyktingarnas levnadsförhållanden, flyktväg eller livsöden, dels sådana som hade ett mer neutralt innehåll.

Och:

Det blev då tydligt att det var de artiklar som förmedlade flyktingarnas perspektiv som minskade mest i kommunerna med en nedgång i antal klick. Den typen av texter minskade 36 procent mer än den mer neutrala varianten.

Att folk i migrantintensiva kommuner läser en viss typ av migrantjournalistik i mindre utsträckning än i kommuner med färre asylsökande verkar uppenbart. Freddis kvantitativa metod att räkna antal artikelklick i olika kommuner framstår som en relevant och pålitlig metod. Men en del andra antaganden och påståenden – i själva verket rapportens och artikelns huvudbudskap – framstår som desto mer ogrundade. Utifrån denna kvantitativa bas drar nämligen SvD och DN följande slutsats, här återigen i DN:s språkdräkt:

Det betyder i så fall att många svenskar under flyktingkrisen 2015–2016 valde att undvika information för att slippa ta ställning i de moraliska frågor som pockade på svar i samband med den väldiga samhällsutmaningen.

”I så fall”? Ett lämpligare uttryck hade varit ”möjligen”, ”eventuellt” eller ”inte nödvändigtvis”. Hur Anders Bolling och Eleonora Freddi kan veta att folk väljer bort vissa tidningsartiklar just ”för att slippa ta ställning i de moraliska frågor som pockade på svar i samband med den väldiga samhällsutmaningen” eller för att de inte vill känna sig ”moraliskt förpliktade att göra mer” framstår som ytterst gåtfullt. För att kunna säga något om detta orsakssamband skulle en helt annan vetenskaplig metodik än Freddis kvantitativa praktik ha krävts, till exempel olika kvalitativa läsarintervjuer. Resonemanget som det nu presenteras utgår från att det som skulle bevisas redan är bevisat.

En annan fundering om Bollings/Freddis slutsatser gäller ordet ”information” – den nyhetsrelevanta informationshalten i pekoralistiska snyfttirader av den typ som bland andra SvD:s Jonas Fröberg och Gunilla von Hall är mästare på att framställa kan minst sagt diskuteras. Dessa slags texter – som av DN och SvD nu benämns ”artiklar som kan väcka medkänsla” och ”artiklar som förmedlade flyktingarnas perspektiv” – är som regel i komplett avsaknad av allt vad kritiskt tänkande, konsekvensanalyser och perspektivmångfald heter. Efter att ha tagit del av en sådan ideologiskt genommarinerad medkänsloartikel är det uppenbart för varje tillräknelig läsare att det primära textsyftet inte är att ge något slags objektiv sakinformation utan istället att sätta ord på skribentens åsikter och värderingar och på så vis försöka påverka läsaren i en viss åsiktsriktning.

Exemplen på sådan känslostyrd och vinklad journalistik är hur många som helst. Här kommer jag som ett av många fall att tänka på en artikel av SvD:s Per Kudo för något år sedan, där det påstods att en viss syrisk asylsökande vid namn Ayman ”tvingats” att lämna sina fingeravtryck vid tyska gränsen när det i själva verket förhöll sig så att Ayman ställts inför valet att antingen lämna fingeravtryck eller inte släppas in i Tyskland. Vad är detta för slags ”information”? Osv etc och osv igen. Sådant här semantikmissbruk, eller om det är ren okunskap, bidrar inte direkt till att bygga något förtroende för journalister.

Men nu gällde det det faktum att folk smiter undan sitt moraliska ansvar genom att undvika vissa migrantreportage, eller med Freddis ord: ”Folk undvek alltså informationen då den skulle lett till att de skulle känt sig moralisk förpliktigade att göra mer”. Finns det då inga andra orsaker än usel moral och personlig bekvämlighet till smiterierna? Ja, om man tittar lite i själva rapporten så hittar man avslutningsvis några alternativa förklaringar till de märkliga läsvanorna, till exempel följande:

Kan möten med asylsökande under krisen ha varit en alternativ källa till information? Kommuninvånare kan ha fått veta mer om flyktingars förhållanden genom förstahandserfarenheter snarare än genom att läsa nyheter.

Och:

Blev nyhetsläsare överväldigade av det stora antalet nyhetsartiklar om flyktingar? Givet hur mycket uppmärksamhet ämnet fick under hösten 2015, kan det ökade antalet nyheter om flyktingarna ha minskat antalet klick på en enskild artikel.

Och en till:

Kan förändringar i hur allmänheten ser på flyktingar ha påverkat läsningen av flyktingrelaterade artiklar?

För att göra en lång historia kort så är Freddis svar på dessa frågor nekande, vilket lämpligt nog framställer förklaringen att folk ”undviker information” i syfte att ”slippa ta ställning i de moraliska frågor som pockade på svar i samband med den väldiga samhällsutmaningen” som en rimlig hypotes. Freddi rundar av rapporten med att säga att mer forskning behövs. Här kan jag inte göra annat än att instämma; Freddis grundliga kvantitativa metoder skulle behöva kompletteras med minst lika grundliga kvalitativa metoder som kan fånga upp enskilda läsares motiv att välja bort de här texterna. Det intryck man får av DN och SvD är dock, föga förvånande, att läsarnas ointresse helt och hållet beror på lättjefullhet, dålig moral och bristande solidaritet med de asylsökande. Varför skulle folk annars välja bort tidningarnas lysande migrantalster?

För egen del har jag en helt annan hypotes vad gäller ointresset för subjektiva migrantreportage, och den lyder ungefär såhär: Vid läsning av förmenta nyhetstexter vill folk oftast inte bli utsatta för den journalistiska, självutnämnda världsförbättrarelitens emellanåt pinsamt grova propagandatexter, fulla av hårt vinklat faktaurval, okritiska reflektioner och titt som tätt rena semantiska felaktigheter som de är. Man vill däremot, åtminstone på nyhetsplats, ha texter som levererar ett hyfsat sakligt faktaunderlag så att man kan bilda sig en egen uppfattning. Men istället serveras en massa värderande, faktamässigt bristfälliga och mästrande känsloketchupskaskader. Och angående sambandet mellan högt asylmottagande och lågt intresse för åsiktsburna tycka-synd-om-reportage så kan det väl kanske eventuellt möjligen vara så att människor på orter med många asylsökande oftare upplever de svårigheter – förlåt utmaningar – som kan uppstå i migrationens kölvatten, och därför inte är så intresserade av upplysningar av typen ”Ögonen. Mörka. Blickar sorgset ut över det torftiga köket i utkanten av Kramfors.” eller ”Familjen. Borta. Kvar i flyktinglägret. Om natten kommer de. Tårarna.”, om jag nu ska försöka imitera genrens verkliga megastjärnor. Under alla omständigheter är det mycket troligt att det sviktande intresset för ”artiklar som kan väcka medkänsla” till stor del faktiskt beror på tidningarna själva, och vissa av deras skribenter som inte kan låta bli att se artiklarna som kanaler för propaganda och manifestation av den egna godheten på bekostnad av ett mer sakligt perspektiv.

Det vore synnerligen intressant om en läsarundersökning med dessa frågor i fokus kunde komma till stånd.