Folk tror ofta att det som sker är resultatet av vad någon jätteklyftig tänkare någon gång sagt. John Maynard Keynes till exempel, en uppblåst ekonom vars ekonomiska teorier jag framgångsrikt avtentat utan att tro ett dugg på, sa så här:

Ekonomernas och de politiska filosofernas tankar, både när de är riktiga och felaktiga, är mer inflytelserika än man vanligen begriper. Faktum är att världen drivs av föga annat. Praktikens män, som tror sig bortom allt intellektuellt inflytande, är normalt slavar under någon avliden ekonom.

En teoretiker som, framför allt i Latinamerika verkar det, tillmäts stor betydelse för 1968 års vänsterrörelse är den italienske kommunisten Antonio Gramsci (1891 – 1937). Gramsci förkunnade att kommunisterna skulle kunna ta makten från borgarklassen inte genom väpnad kamp utan att genom överta borgerlighetens kultur- och ideologiproduktion och sålunda dominera genom sin kontroll över tänkande i samhället. (Vem har inte hört skämtet om att TV2 bildades när en vilsegången Viet Nam-demonstration gick in genom dörrarna på TV-huset i Stockholm och sedan stannat där.)

I verkligheten var det förstås inte så. Det var mycket mer alldagligt och självklart. Därom kan jag ge besked, om herrn så vill, ty jag var med ren året 68.

Så mycket kan jag säga som att vi medelklassrevolutionärer på universiteten inte hade hört talas om Antonio Gramsci. Hans teorier, hur klarsynta de än må tyckas nu när det kanske ser ut som om de väglett någon, behövs inte för att förklara det som skedde, nämligen att en universitetsgeneration, som var besatt av märkvärdiga idéer, gjorde det som universitetsgenerationer alltid förberetts för, nämligen att ta över samhällets ledande positioner. Gramsci, Svammschi.

1968 års generation gjorde aldrig något annat än det som var bra för 1968 års generation. Vänstervridningen slutade ganska snabbt om man med vänstervridning menade vurmandet för arbetarklassen. 1968 års generation vurmade i första hand för sig själv och i andra hand för nyupptäckta klienter som kulturellt och ofta geografiskt stod så långt från 1968 års generation att de aldrig kunde bli något annat än avlägsna klienter, typ Afrikas av engelsmän och belgare före detta förtryckta folk.

Jag minns till exempel när jag arbetade på dåvarande Sekretariatet för Framtidsstudier och föreslog för de andra 68-orna att vi skulle göra en seriös framtidsstudie om hur Sverige på riktigt skulle kunna omvandlas till ett socialistiskt arbetarvälde med krossad kapitalism och hela det kommunistiska paketet. Vi pladdrar om det, sa jag till kollegorna, men borde vi inte egentligen fundera på hur det verkligen skulle kunna genomföras? Vi hade kunnat göra en sådan studie om vi ville, ty det var högt i tak och det fanns inga ideologiska överrockar annat än vi själva. Mina 68-vänner såg på mig, först med misstro, sedan med stigande fasa. Några sådana risker tänkte de inte ta. De tänkte i första hand på sin egen framtid. Det var då jag med full kraft insåg att det här varken handlade om vänster eller höger, utan om den mitten där vi själva stod.

Det här var fyrtio år sedan. Om jag varit lite mer klartänkt så hade jag redan då sett att det nya maktcentrum 68 års generation ville bygga var just det som idag blivit politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex där många i 68 års generation fått fina positioner. Det har inget med Gramsci att göra.