Bortsett från själva skapelsen har inget så märkvärdigt och underbart inträffat under de gångna 14 miljarder åren som den industriella revolutionen och de därefter följande tvåhundrafemtio årens utveckling – i västerlandet, nota bene. Det första miraklet gjorde Gud eller någon annan kosmisk kraft med samma namn, det andra gjorde människan, enkannerligen de västerländska folken.

För två miljoner år sedan bestämde sig människan, full av dådkraft och äventyrslystnad, för att lämna sitt urhem i Afrika och ge sig ut på upptäcktsfärd i världen. Men livet var fortfarande samma jämmerdal där Gud hade placerat oss (även om han skyllde lidandena på våra synder, särskilt brottet i Edens lustgård), där livet, enligt filosofen Hobbes, var ”ensamt, fattigt, snuskigt, våldsamt och kort”. Så ändrade människan på det för några hundra år sedan. Med ångmaskinen, järnvägen och sedermera vattentoaletten och penicillinet vred den västerländska människan sitt öde ur Guds händer och tog själv kommandot över händelserna.

Det vore förmätet att påstå att den västerländska människan åstadkom en fulländad succé eftersom hon bitvis använt sina nya krafter till att lemlästa, bomba, döda, förinta och på en massa andra sätt djävlas med och förnedra sin nästa, men när vi nu står och tar ett målfoto i historiens mellantid, det vill säga just nu, så kan vi inte annat än säga att den västerländska människans framgångar har varit formidabla.

Hela samhället, miljarder eller fler människor, har plötsligt lyft sig ur Hobbes jämmerdal. Livet är möjligen ensamt och i ovanliga och trista fall kort, men det är inte, annat än undantagsvis, fattigt, snuskigt och våldsamt. Vi har trots allt uppfunnit socialbidraget, arbetslöshetsförsäkringen, fjärrvärmen och explosionsmotorn. Och underligt nog slutar det inte, utan blir bara bättre och bättre, till exempel med pace maker, herr Google och Tesla.

Nu kommer problemet. Varför inträffade allt detta i det västerländska samhället med början för några hundra år sedan? Vad orsakade denna metamorfos?

(Om jag får säga en liten sak som sidoanmärkning så är det underligaste egentligen inte själva den historiska saken utan det faktum att vi, vilket betyder vi västerlänningar, inte ställer oss just den fråga jag just framställt. Här sker det märkvärdigaste någonsin i tillvaron, hela folks liv lyfts från elände till behag och överflöd – OK, jag kanske medger att själva tillvarons uppkomst var ännu mer anmärkningsvärd – och vi rycker på axlarna som om det varit den naturligaste sak i världen. Eller så kanske jag måste ta tillbaka och påstå motsatsen, nämligen att just denna fråga diskuteras dagligen och stundligen, alltså frågan om hur västerlandets enorma framgångar kan förklaras.)

Det finns, vad jag kan upptäcka, två olika förklarande berättelser, var och en med sina undervarianter.

Den ena berättelsen är att västerlandet, på grund av sin särskilt avancerade moraliska ruttenhet, sedan århundraden tillbaka stulit, mördat, förslavat och förtryckt andra för sitt eget välstånds skull. Typ att Englands ekonomiska framgångar berodde på vad engelsmännen roffade från Indien och att Spanien byggde sitt välstånd på guldplundring i Latinamerika. Bryssel är byggt på elefantbetar från Kongo och Sverige är ett liten men ack så skyldig plundrare.

Den andra berättelsen är den om Christopher Polhem som konstruerade pumpmaskiner och slussar, om Karl-Oskar och Kristina, som röjde land i sin svett och tog ansvar för sin avkomma, om kronprins Karl Johan som inrättade Kongl. Svenska Landtbruks-Academien år 1811, om L.M. Ericsson som tillverkade telefoner.

Svensk politik, liksom politiken i andra västerländska länder, handlar om vilken av dessa två, eller motsvarande, berättelser som ska gälla. För närvarande står det oavgjort. Du bestämmer vilken historia som är mest trovärdig. Ledtråd: går det att tänka att den västerländska människan för några sekler sedan blev mer ondskefull än alla äldre tiders människor och att detta mentala djävulssprång skulle kunna förklara civilisationens blomstring?