Att fråga Jesus om tiggeriet – den svenska modellen

Patrik Engellau

Vid dörren till Systembutiken sitter en tiggare och skramlar med muggen och hälsar mig med ett vänligt ”hej, hej”. Jag låtsas som vanligt inte se honom, vilket kanske är ofint av mig. Sedan går jag hem, öppnar vinet, och undrar över hur Jesus skulle ha ställt sig.

Jesu mest kända bud är det där med att man ska älska sin nästa som sig själv. Jag kan lova att Jesus menade detta och med besked. Den verklige Jesus, alltså den vi känner från evangelierna, var ingen mjukis. Han hade mycket litet gemensamt med den dagisfrökenaktigt förlåtande fjant som kyrkan verkar vilja konstruera. Så här säger han i Lukas 14:26, 27:

Om någon kommer till mig, och han därvid ej hatar sin fader och sin moder, och sin hustru och sina barn, och sina bröder och systrar, därtill ock sitt eget liv, så kan han icke vara min lärjunge. Den som icke bär sitt kors och efterföljer mig, han kan icke vara min lärjunge.

Sug på den karamellen ett tag. Om jag säger att jag visst ska hjälpa den där tiggaren eller, föralldel, vilken stackars sjuk och eländig femårig flicka i Mali som helst, fast jag ska först ta hand om mina nära och kära, då är Jesus inte min man. Jag är honom inte värdig. Tiggaren och den eländiga femåringen i Mali är min nästa. Ingenting får komma mellan mig själv och nästan om Jesus får bestämma. Om jag har en sista krona kvar så ska jag dela den med tiggaren. Där rök mitt ärende på Systemet.

När jag kommit så långt i mina religiösa funderingar blev jag lite nedslagen, det måste erkännas. Jag vill ha mitt vin plus en del annat som jag sparat ihop till. Kan Jesus verkligen ha menat detta? frågar jag mig alltmer misslynt. Där sitter en ung och till synes frisk och duglig rom med hyggliga tänder och vill få del av mina sparpengar och så tycker Jesus att det skulle vara min skyldighet att bidra till romens försörjning!

Men så kom jag på en annan berättelse av Jesus fem kapitel senare i samma evangelium, nämligen i Lukas 19:12 och framåt. Där framställer Jesus liknelsen om den rike mannen som ger sig av på resa och överlämnar ett pund vardera till var och en av sina tjänare för att av dem förvaltas. När mannen kommer tillbaka visar sig en av tjänarna ha förvaltat pundet så väl att det gett tio pund i vinst. Den tjänaren belönas med ”makt och myndighet över tio städer”. En annan tjänare som lyckats få fem pund i vinst får fem städer. Men en tjänare har förvaltat sitt pund så dåligt att det inte blivit någon vinst alls. Den rike mannen blir vred och befaller att den försumlige tjänarens pund ska ges till den tjänare som gjort tio punds vinst. Jag säger eder, sa Jesus: ”Var och en som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har”.

Den unge, friske tiggaren med de snygga tänderna och den vänliga hälsningen har ett pund att förvalta, nämligen sitt liv, sin kropp, sina medfödda möjligheter som en generös tillvaro har försett honom med. Att en sådan person ska underlåta att förvalta sitt pund och i stället begära försörjning från andra som faktiskt lytt Jesu bud och skött sin förvaltning måste vara fel. Observera igen Jesu hårdhet: den rike mannen blir vred på den försumlige tjänaren och tar ifrån honom hans enda pund. Det är inte tal om någon sorts kompensation eller ekonomisk utjämning eller socialbidrag till den som uraktlåtit att förvalta sitt pund: ”den som icke har, från honom skall tagas också det han har”.

Här har Jesus fått ihop en människosyn som jag tycker stämmer väl överens med välfärdsstatens ursprungliga svenska modell: å ena sidan ska envar förvalta sitt pund och dra sitt strå till den gemensamma stacken, å den andra har envar en skyldighet att hjälpa den som fallerar i detta hederliga uppsåt.

Jag tror att det var den sortens tankar som upplyste den lösdriverilag som gällde i Sverige mellan 1885 och 1965. Tiggeri var förbjudet eftersom tiggeri inte bidrar till den gemensamma stacken, utan tvärtom syftar till att tiggaren ska hämta sin försörjning ur den gemensamma stacken. Lagen stipulerade att tiggarna skulle arbeta om de var arbetsförmögna. Och ifall de inte gjorde det på eget bevåg så ordnade staten i sin godhet såväl försörjning som arbete, så kallat tvångsarbete.

Tvångsarbete passar förstås inte vår tid, både för att det anses inhumant och för att staten till stor del förlorat förmågan att tampas med motvilliga människor (stökiga skolklasser är ett exempel). Men Jesu budskap och den traditionella svenska arbetslinjen passar fortfarande. Därför har jag svårt att förstå varför den kommun som så önskar inte skulle kunna få införa tiggeriförbud. Så är det på en hel del andra ställen i Europa.