Igår skrev jag om ett mycket fult ord som man inte får uttala, nämligen ”zigenare”. Men den förbannelse som vilar över detta ord – och framför allt över den som tar det i sin mun – är, hävdade jag, rätt lokal. Det är en hemmagjord svensk förbannelse som möjligen hämtat näring i Tyskland och även spritt sig till Norge ungefär som värdegrunden som bara existerar i dessa två skandinaviska länder. Norge är ju lite kulturimperialiserat av Sverige.

Ett land som kulturimperialiserar nästan hela världen, kanske särskilt Sverige, är USA. Därifrån kommer en ordbannlysning som är så mycket starkare än det svenska förbudet mot ordet ”zigenare”, inte minst eftersom den amerikanska bannlysningen gäller internationellt. Det handlar om ett ord som på svenska aldrig kan uttalas fritt för sig, utan endast med tydlig motvilja, och då uteslutande i demonstrativt och avskräckande syfte, i ordsammanställningar som i någon mån urvattnar dess giftighet, exempelvis som i ordet ”negerboll”. Grundordet är så avskyvärt att det bara kan omnämnas i omskrivningar och märkvärdiga stavningar, exempelvis ”n-ordet” och ”n*g*r”.

Man kan göra en del i mitt tycke intressanta observationer kring detta.

En första observation är att kampen för att slippa n-ordet startades och drevs av folkgruppen själv. Folkgruppen själv betyder i det här fallet amerikanska svarta, inte svarta på annan ort. Det började på 1960-talet eller ännu längre tillbaka. Tänk på NAACP – en mild och städad befrielserörelse i det här sammanhanget -, Martin Luther King, Malcolm X, Svarta Pantrarna. Självklart hängde brännmärkningen av n-ordet ihop med en annan sorts och bredare vision av folkgruppens framtid än bara ordbytet, men allt detta skedde genom folkgruppens egna initiativ, ibland med stöd av delar av det vita civila samhället. Det fanns visserligen ett avsevärt offentligt stöd – som till exempel när federal militär år 1957 i kraft av ett beslut från Högsta Domstolen eskorterade en grupp svarta elever in i en skola i Little Rock som skulle desegregeras – men kraften och beslutsamheten kom från de berörda själva. Där skiljer sig de amerikanska svartas kamp för sin framtid från de svenska romernas, som i huvudsak låtit det svenska välfärdsindustriella komplexet hantera integrations- och befrielseprojektet.

En andra observation är att kampen mot n-ordet och den sociala verklighet som ligger bakom inte verkar ta slut. Kampen tycks dagligen suga till sig mer energi och då menar jag inte i huvudsak att det ständigt bildas nya rörelser – Black Lives Matter, till exempel – utan också att nya beteckningar ersätter de gamla som när svarta amerikaner förädlar sig till afro-americans. Dessutom sprider sig strömningen geografiskt och antar nya existensformer. Till exempel ansluter sig folk i länder som Sverige som inte alls är svarta utan bara lätt färgade varför ordet ”svarta” inte längre passar utan ersätts med ordet ”rasifierade”. Genom att nya grupper självrekryterar sig till rörelsen får rörelsen mer näring och kraft.

En tredje observation baseras på att vad vi ser är en mångfacetterad och delvis sammanhängande rörelse av människor som definierar sig som före detta och fortfarande förtryckta. Jag tror att förtryckaren i samtliga fall anses vara den vite mannen. För att markera sin nya värdighet som jämställd med den vite mannen börjar, verkar det, dessa före detta och fortfarande förtryckta grupper med att byta namn. De som betecknats av n-ordet blir svarta och sedan annat, lappar blir samer, zigenare blir (med välfärdsstatens hjälp) romer, eskimåer blir inuiter och så vidare. På universitet, framför allt i USA, pågår ett ivrigt utvecklingsarbete i syfte att upptäcka nya rasifierade grupper som lidit under den vite mannen och därför behöver nya benämningar.

Det underliga är att den kanske första grupp som upptäckte att den var före detta och fortfarande förtryckt av den vite mannen inte verkar ha känt något behov av att byta beteckning, nämligen kvinnan. Är det något särskilt med kvinnan eftersom hon trots förtrycket inte behöver byta artbeskrivning utan tvärtom tycks vara ganska nöjd med den gamla beteckningen?

Min fjärde observation har möjligen en avsevärd betydelse eller också är det bara jag som läser in djupsinnigheter i struntsaker. Det handlar om Brasilien som är lika kulturimperialiserat av USA som Sverige. (Om du inte gillar begreppet kulturimperialism kan du ersätta det med ”inflytande av soft power” vilket är en rätt sympatisk eufemism.)

Frågan är vilken som var den exakta innebörden av den ukas om utbyte av n-ordet som på 1960-talet eller däromkring utsändes från världens kulturcentrum USA. (Jag skojar, jag vet att det inte gick ut några ukaser, men det blir lättare att tänka om man låtsas det.)

Man kanske kunde tro att det stod så här i ordern: ”I alla våra kulturella lydriken ska n-ordet – i USAs fall ’n*gro’ – eller den variant av detta latinska ord som används lokalt bytas ut mot något som låter annorlunda”.

Men jag tror på svaga grunder att det inte, som man kanske föreställer sig, handlar om ordmagi. Det handlade inte om att bli av med ett språkligt uttryck som i sig av någon kunde anses stötande. I stället tror jag ukasen var formulerad så här: ”Ni ska byta ut vilket ord ni än använt för att beteckna svarta människor. Det är inte ordet i sig som är fult. Vilket ord ni än använde så var det fult. Dess fulhet härrör inte från bokstäverna, utan från företeelsen de representerar. Så byt ordet mot ett annat, vilket som helst”.

Min svaga grund för att tro detta var vad som hände i Brasilien, där man har hur många svarta och rasifierade som helst på grund av 350 års import av slavar från Afrika med åtföljande rasblandning eftersom de koloniserande portugiserna ofta inte hade europeiska kvinnor med sig. Dessa personer har genom århundradena betecknats medelst det portugisiska ordet för svart, nämligen ”preto”. Detta ord byttes nu, efter USA-ukasen, av lydiga brasilianare mot ett annat ord, nämligen ”negro”, vilket är ett mindre vanligt portugisiskt ord för svart.

Att jag kan skriva detta ord i klartext utan att skämmas beror på att det inte handlar om det inkorrekta amerikanska n-ordet som inte får skrivas eller uttalas, utan om det helt korrekta brasilianska ordet som stavas och i stort sett uttalas precis som det amerikanska fula ordet. Just det ord som är förbjudet i USA är således tvärtom påbjudet i den kulturella lydstaten Brasilien.