I gymnasiet började jag trivas i skolan. Det hade varit lite si och så med det tidigare. Det var bara en lärare, han undervisade i biologi, som jag hade svårt för. Han slogs – men det var inte det värsta. Han utövade psykisk terror också: Hotet om slag fanns alltid närvarande och det var alltid oklart när det skulle utlösas.
Denne lärare visade oss en plansch för att illustrera ärftlighet.

Planschen redovisade en mördarsläkt, så kallad på grund av den ymniga förekomsten av mördare i en och samma släkts olika generationer. Förevisningen skedde helt rutinmässigt och vardagligt, men jag tyckte ändå att det var märkvärdigt, och lite otäckt. Detta var på femtiotalet och det handlade alltså om en svensk släkt.

(I den muntliga studentexamen fick jag också en uppgift om ärftlighet. I en matris skulle jag visa vilka ögonfärger barnen till en blåögd och en brunögd förälder skulle kunna få. Jag har så dålig handstil, att det var svårt att urskilja vad jag skrivit. Biologiläraren höll på att explodera, men inget hände. Censorn var ju närvarande – och han godtog min redovisning.)

Om brottslighet och dess orsaker skulle diskuteras i dagens skolor kommer man i alla fall inte använda denna plansch. (Den är nog sedan länge uppbränd.)

Kanske kommer man istället att visa ett flygfoto över något utsatt område. Det är ju den lite luftiga förklaring man använder: Själva boendet i ett sådant område ökar dess invånares brottslighet, det vill säga hade de inte flyttat dit, skulle de inte vara så brottsliga.

Dessa områden tillhör ofta det så kallade miljonprogrammet. Under de första åren efter områdenas tillkomst beboddes de ofta av svenskar och finnar, den tidens stora invandrargrupp. Jag minns inte att brottsligheten var så stor då, men jag kan minnas fel.

I en mycket intressant artikel visar Amir Sariaslan att över 50 procent av kriminaliteten kan hänvisas till ärftliga faktorer, och mindre än 15 procent till den miljö som de studerade tvillingarna och syskonen delade. Detta resultat har upprepats i andra studier.

Detta är omvälvande, kan man tycka. Men det har varit mycket tyst om detta resultat. Det kan man förstå. De politiker som säger att man ”ska vara hård mot brottsligheten, men också hård mot dess orsaker” har fått påtagliga problem. Hur då hård? Skall de försöka byta ut brottslingars arvsmassa? Helt tyst har det ändå inte varit. Kriminologen Henrik Tham publicerade ett genmäle, som dock inte var så lyckat. (Ursäkta Henrik, kollega på Brå under min korta sejour där). Den som önskar kan själv läsa replikskiftet mellan honom och Amir Sariaslan i länken närmast ovan.

Henrik Thams invändningar är så förutsägbara. De har upprepats ända sedan sjuttiotalet av de samhällsforskare som då kom fram. Miljön, och i stort sett endast miljön, anges som förklaring till samhällets uppdelning i ont och gott, på olika områden.

Har man detta som utgångspunkt blir naturligtvis också brottslingen ett offer, nämligen för miljön. Detta leder i sin tur till ett förringande eller till och med till likgiltighet för brottsoffren.

Betecknande är Jerzy Sarneckis (också kollega från min tid på Brå) kommentarer till ökningen av anmälda våldtäkter. Rutinmässigt hänvisar han till en ökad anmälningsbenägenhet. Hur kan han vara så säker på det? Numera utreds många anmälningar inte, därför att det stora antalet mordutredningar och annat uttömmer polisens resurser. Offren har alltså inte så stor anledning att överhuvud taget anmäla. Det kan därför, såvitt jag förstår, vara så att antalet anmälningar ökar, samtidigt som benägenheten att anmäla minskar.

Att inte ens reflektera över denna möjlighet är besynnerligt. Kanske är också det för känsligt. Allt som har att göra med kategorisering efter etniska tillhörigheter är mycket känsligt och kan leda till svåra bekymmer för forskaren. Detta har Charles Murray fått erfara. Han var medförfattare till boken The Bell Curve, som bland annat visade en skillnad i intelligens på 15 procent mellan vita och svarta amerikaner. I Sam Harris blogg (länken ovan) berättas hur studenter med fysiskt våld hindrat Murrays universitetsföreläsningar.

Dessa resultat om arvets betydelse är viktiga, men viktigare är vad vi använder denna kunskap till. Intelligens har blivit allt viktigare i vårt samhälle, som både kräver god intellektuell träning för många arbeten och en allmän smidighet, rörlighet och anpassningsförmåga i arbetslivet.

Det sämsta vi kan göra är att – här liksom på många andra områden – förneka resultaten. För vad händer då?

Då kommer vi att få se moderna planscher över mördar-, rånar- och våldtäktssläkter, publicerade på internet, med namn och övriga personuppgifter. Förresten, kanske har det redan skett.