Jag tror medborgarna måste våga ta ett nytt slags ansvar

Patrik Engellau

Ibland säger jag att inget politiskt parti har någon politik på något enda område. Det kan du väl ändå inte mena? säger lyssnaren osäkert. Men det menar jag och jag vet vad jag pratar om. Jag tror faktiskt att det alltid varit så.

Partierna har saknat politik även om de haft en vag föreställning om i vilken riktning de velat föra landet och även om de ibland förespråkat något speciellt projekt, till exempel Allmän tjänstepension eller Stopp för kärnkraften.

Med ”politik” menar jag i detta fall något mycket mer detaljerat och genomtänkt än de klyschor och slagord av vilka partiprogrammen består. En migrationspolitik, till exempel, skulle vara ett så genomarbetat handlingsprogram att en ny migrationsminister med förtröstan kunde läsa i skriften och börja verkställa nyordningen på måndag utan att behöva ägna de två första åren av tjänsteperioden åt att utreda och sedan i alla fall inte komma någonstans.

Varför tror jag för det första att det alltid saknats sådan politik och för det andra att jag vet vad jag pratar om?

Det har, i varje fall sedan andra världskriget, inte funnits någon politik för att det inte behövts. Det var, i varje fall under de första femtio åren efter krigsslutet, en välsignad period. Industrin lunkade på och levererade årligen ökande skatteintäkter som politikerna kunde hitta på sätt att använda. Det kallades reformer. De tillsatte en grupp människor som bildade en Statlig Offentlig Utredning (SOU). Utredningen la så småningom fram just den sortens genomtänkta förslag som jag efterfrågar och riksdagen kunde tryggt bestämma enligt utredningens förslag. Om man vill kan man säga att det var på det viset som Sverige med ett antal procent om året byggde upp det monument över svensk godhet och svenskt övermod som jag brukar kalla det välfärdsindustriella komplexet.

Sedan tjugo, kanske trettio, år har den metoden att driva politik slutat fungera. I grunden tror jag det handlar om att problem inte längre kan lösas genom att politiker skickar nya pengar för att välfärdsapparaten ska fortsätta att göra vad den alltid gjort, bara i lite större skala och på nya områden, till exempel migrantmottagning. Dessutom har politiken förlorat sin gamla visliga tröghet med genomtänkta SOU och i stället övergått till att sprätta miljarder omkring sig utan eftertanke, typ lärarmiljarder och vårdgarantimiljarder och nystartsjobbmiljarder och antisjukhusvåldsmiljarder.

När jag upptäckte problemet för nästan trettio år sedan startade jag en verksamhet som gick ut på det civila samhället representerat av min stiftelse Den Nya Välfärden självt skulle göra en sorts SOU som vi kallade Medborgarnas Offentliga Utredningar. Det blev totalt ett trettiotal sådana genomarbetade MOU-förslag om helt ny politik på olika områden. (I ett tokroligt anfall på mig såsom varande fascistkonservativ – ”brunblå” – ger Aftonbladet ett motvilligt erkännande: ”Borgerliga och socialdemokratiska regeringar har sedan dess genomfört en rad av förslagen).

Det var i det arbetet jag fullt ut insåg att politikerna och partierna inte kan tänka utanför sin etablerade verktygslåda där det ligger skattepengar, lagstiftningsmakt och PK-ideologi. Om problemen inte kan lösas med mer pengar och fler lagar och mer insatser av det välfärdsindustriella komplexet så får man försöka med mer pengar och fler lagar och mer insatser av det välfärdsindustriella komplexet. Politikerna kommer aldrig ur sin trollcirkel oavsett parti.

Jag tror att det här beteendet från politikers sida har utvecklats till ett mentalt handikapp. Även om de i ett tillfälligt ögonblick av klarsyn skulle inse att de gamla metoderna inte fungerar så kan de inte frigöra sig från sitt eget inövade tänkande till den grad att de skulle våga pröva att tänka något annat.

Jag tror därför, och det har jag trott i några år, att det skulle behövas att några andra än de etablerade spelarna började tänka exempelvis på hur en fungerande svensk migrationspolitik skulle kunna utformas. Det är en stor och svår uppgift, men angelägen.

Varför är uppgiften angelägen? Inte för att jag inbillar mig att det första genomtänkta förslaget som ser dagens ljus skulle vara den lösning landet ropar efter, men för att diskussionen i frågan behöver flyttas från dagens position, som är ingenstans, till någonstans som är konkret och trovärdigt.

Varför gör jag inte det, då? säger du kanske, möjligen med ett uppfordrande tonfall. Jag har försökt, svarar jag uppgivet. De kunniga, kloka och klartänkta människor jag frågat om de velat vara med och leka har avböjt, måhända inför utsikten att bli hållen för brunblå av Aftonbladet.

Hur länge ska vi böja oss inför den fromlande PK-ismen?