Frisinnad Tidskrift har läsare med stor allmänbildning ifråga om svensk politisk historia, det vet vi. Får jag be läsarna gissa vem som har skrivit dessa rader:

Vårt land är stort och vitt. Här hör vi hemma. Banden mellan de enskilda och detta folk kan inte skäras av utan att förvissnande drabbar den avskilde. De som försöker bemänga svensk livsluft med främmande element, nå endast till att förgifta sin egen atmosfär. Vi får bara icke svika. Vi får icke förråda det svenska i oss, detta arv från tusenden av generationer, utflödet i sinnelag och kynne av denna jord. Det skapar hemlöshet, tomhet, rotlöshetens eviga förbannelse. Folk och land, rätt och vett är heliga. Det svenska är heligt. Som aldrig förut vidgas i dessa dagar bröstet av glädje att vara svensk. Här bor frie män, och fria ska vi förbli. Vår generation måste fatta posto på den sida i striden för rätt och vett och frihet, där våra fäder stått. Inget tummande på svenskheten fördrages.

Kan det ha varit Jimmie Åkesson? Men det är lite för skickligt skrivet för en partiledare. Så kanske någon skribent långt till höger, med anknytning till det gamla Högerpartiet, som Gunnar Unger?

Det rätta svaret är: Torgny Segerstedt, den legendariske liberale stridsmannen och chefredaktören för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Raderna skrevs i april 1940. Professor Lars Trägårdh erinrar om dem i en artikel i Göteborgs-Posten. Torgny Segerstedt var ”en ganska typisk liberal nationalist för vilken nationalstaten var en av liberalismens grundpelare”, påminner Trägårdh. ”Dessutom var han likt demokrater från vänster till höger under denna tid stolt över Sverige, dess folk, dess historiska arv och dess värderingar.”

Någon invänder säkert att april 1940 var en mycket speciell tid, med Sverige under pressande hot efter den tyska ockupationen av Danmark och Norge. Sant. Men är det inte just under press som våra djupaste rötter bekräftas och mobiliseras? I normaltider behöver vi inte gå omkring och älta dem, ty de är mer eller mindre självklara.

För stora klassiska liberaler som Immanuel Kant, Adam Smith och John Stuart Mill var nationalstatens oundgängliga roll given. Adam Smith benämnde inte sitt banbrytande verk om marknadsekonomi och handel ”Världens välstånd”. Titeln var i stället ”Nationernas välstånd”.

I det nutida Sverige tycks dock nationalstaten för många liberaler vara en tveksam företeelse, i vart fall för svenskar. Jag har en känsla att detta är den stora, dolda dimensionen i den pågående partiledarstriden. Tyvärr vill ingen definiera det linjeval som stridens utgång innebär, vilket är synd. Något mer än ett val av ålder och kön på partiledaren måste det rimligen handla om.

Nationalstaten kan inte existera utan existensen av en ledning av staten som kan etablera vilka som tillhör den egna staten, vilka som ska släppas in genom dess gränser och vilka som ska exkluderas. Inkluderingen, de som ingår, fordrar också exkludering, de som inte ingår. Till att börja med måste man acceptera att detta är en nödvändig och fullt legitim uppgift för dem som besätter statens ämbeten, i Sveriges fall för regering och riksdag.

De som tillhör nationalstaten, också kallade ”medborgare”, är medlemmar i den. De tillerkänns en särskild förening av rättigheter och skyldigheter. De har full rätt att påverka lagarnas utformning, via valda ombud för sitt folk. De har samtidigt en skyldighet att följa den rättsordning som antagits. De har i en välfärdsstat som Sverige en mängd förmåner och skyddsordningar, men dessa förutsätter att de anstränger sig i arbete och förkovran, bland annat så att välfärden ges en sund ekonomisk bas. Vid var tid måste det stå alldeles klart vilka som tillhör Sverige som dess medborgare, och vilka icke. Medborgarskapet är ett kontrakt av ömsesidighet. Statens huvuduppgift enligt detta kontrakt är att säkra yttre och inre fred för medborgarna, hålla nationsgränsen och upprätthålla samhällsfriden.

Men många liberaler tycks nu vilja att alla i hela världen ska få komma till Sverige och få full del av de statliga och kommunala välfärdstjänsterna. Det var innebörden av den befängda migrationsuppgörelsen våren 2011 mellan Alliansregeringen och Miljöpartiet. Min gamla tidning Dagens Nyheter argumenterade i en famös huvudledare (17/3 2013) för att även de som vistas olagligt i Sverige borde ges samma politiska rättigheter som Sveriges medborgare.

Såvitt jag kunnat förstå finns det i dag en högst talför krets av liberaler som visar djup skepsis till att upprätthålla en reglerad invandring liksom till att göra en grundläggande åtskillnad mellan medborgare och icke medborgare. Denna skepsis kommer också till uttryck i att man inte vill ha den typ av prövning inför medborgarskap som är den normala i andra länder, med språktest, kurs i landets historia, kultur och rättsordning samt acceptans under ed av kombinationen av rättigheter och skyldigheter för en medborgare.

Denna krets av liberaler är, vad jag förstår, emot att Sverige får pröva frågan om tiggeri på offentlig plats eller härjningarna från djupt kriminella ungdomsgäng från Marocko utifrån behovet av egen ordning och trivsel i den offentliga miljön – inte utifrån önskemål från personer som är medborgare i andra länder och som är dessa länders ansvar. Den är säkert också emot att införa ett meritbaserat invandringssystem, som i Kanada, där vi – utöver vissa grundläggande asylskydd enligt FN:s konvention – prövar vad de som söker invandra till Sverige kan positivt bidra med av kompetens, talang och företagsamhet.

Märkligt nog tycks samma liberaler vara starkt för andra folks rätt till nationalstat. Det gäller Israel, vars rätt att definiera invandring på ett sätt som värnar landets grundläggande judiska karaktär och roll som hem för judar på flykt stöds av alla liberaler. Det gäller kurderna. Liberala Expressen publicerade den 19 juli 2017 en artikel av den faste krönikören Özz Nûjen, under rubriken ”Vill vi låta ryssar och tyskar bestämma över Sverige?” Kurderna brukar kallas världens största nation utan eget land, påminde Nûjen. ”Kurderna är inte turkar, de är inte araber och de är inte perser. Lika lite som svenskarna är ryssar, tyskar eller finnar. Kurderna vill varken ha mer eller mindre än andra folk. De vill bestämma över sig själva och sitt land.”

En sådan nationalkänsla applåderas, tror jag, av även de liberaler jag talat om ovan – så länge den handlar om andra folk än Sveriges.

Det finns två fundamentala aspekter på detta med nationalstat. Den ena rör ”staten”, den andra ”nationen”.

Nationalstaten är en nödvändig förutsättning för vår demokrati, vår rättsordning, vår frihet, vår samhällsfred, vårt självbestämmande, våra välfärdsordningar, vår äganderätt, vår marknadsekonomi. Jag skulle kunna utveckla detta närmare på varje punkt, men var och en som tänker efter finner att inget av det uppräknade kan existera utan en legitim nationalstat som upprättar och upprätthåller lagar och institutioner. Detta förutsätter i sin tur ett accepterat ”demos”, ett folk som godtar att verka inom en historiskt framväxt gemenskap, i Sverige också ett gemensamt språk. En sådan stat bildar ett starkt kontrakt mellan dess medborgare, som är förutsättningen för att dess institutioner ska fungera. Man kan vinna inträde i detta medborgarkontrakt, kommandes från andra länder, men det är inte kravlöst och bör inte tas lättvindigt.

En del drömmer i stället om en ”världsstat”, till exempel i form av ett FN med ännu mycket större maktbefogenheter. Utöver att världen är för komplicerad för att kunna styras av en ”världsregering”, faller drömmen också på frågan om legitimitet. FN är i mycket diktatorernas fackförening. Skulle svenska folket acceptera påbud från en sådan församling, måhända med utslagsröst från Nordkorea, när man till och med har svårt att acceptera det legitima i beslut från Europaparlamentet?

Men så har vi också detta med ”nationen”. Jag fick en påminnelse om distinktionen när vi i ”The Norden Club” i svenskbygden runt Jamestown i Western New York firade 100-årsjubileum i närvaro av den svenska kungen och drottningen. En rörd talesperson för de många svenskättlingarna här avslutade sitt tal med orden ”We are loyal to the President of the United States, but you – Your Majesty – will always be our King”. Innebörden var tydlig. Utöver ”staten Sverige”, som svenskättlingarna inte längre tillhörde som medborgare, fanns det också tillhörighet av djupare slag, ett samband med alla dessa generationer före som slitit med heder och starka värden för att bygga ett land och ett folk, ett välstånd och en framtid för sina barn och barnbarn.

(Imorgon följer del 2 av Bergströms artikel.)

Hans Bergström är docent i statskunskap och före detta chefredaktör för Nerikes Allehanda och Dagens Nyheter. Han var personlig assistent och talskrivare för tre folkpartiledare: Gunnar Helén, Per Ahlmark och Ola Ullsten. Artikeln har tidigare varit publicerad i Frisinnad Tidskrift.