Idag den 14 oktober 1529 avslutades den första turkiska belägringen av Wien. Det var mycket som stod på spel den dagen, kanske till och med Europas överlevnad. Ändå får vi knappt läsa något i skolan om den månghundraåriga kraftmätningen mellan det ottomanska riket, efter 1517 ett kalifat, och Europa.

Den gången slogs de turkiska arméerna tillbaka, men de skulle komma tillbaka. Det ottomanska riket var under lång tid islams främsta makt och utgjorde ett allvarligt hot mot Europa.

Levanten och Nordafrika, som tidigare hade ingått i den kristna kulturkretsen, hade fallit för islam, kvar stod Europa som den enda kristna världsdelen. Den 29 maj 1453 föll Konstantinopel, en europeisk och kristen stad, grundad av den romerske kejsaren Konstantin år 330 e.Kr. Stadens namn ändrades till Istanbul och den mäktiga katedralen Hagia Sofia, gjordes om till moské.

Sultan Selm I (1512-1520) hade erövrat Syrien och Egypten och år 1517 utropade han sig alltså till kalif, alla muslimers ledare, efter att ha avsatt den förre kalifen i Kairo. Han lämnade ett ofantligt imperium, det sträckte sig från österrikiska gränsen i väster till Persien i öster, från västra Ukraina i norr till Jemen och Nordafrika i söder, till sin efterträdare Süleyman I (1520-1566), även kallad ”den store”.

Ottomanerna drömde om att erövra Europa. Det skulle ske i tre steg: först att erövra det östromerska rikets huvudstad, Konstantinopel, därefter det västromerska rikets nya huvudstad, Wien, och slutligen det västromerska rikets gamla huvudstad, Rom.

Under Süleyman den stores styre stod det ottomanska kalifatet på höjden av sin makt. Det tycktes expandera oavbrutet, utan att kunna hejdas. Ungern hade fallit. I Europa fruktade många att slutet för deras civilisation var nära.

Eftersom Europa var världens enda kristna kontinent uppfattades under denna tid begreppen Europa och kristenheten som synonymer. Europas fall betydde kristenhetens fall.

Süleyman ledde själv sin armé på mellan 120 och 300 000 man i marschen mot Wien. Där fanns det bepansrade kavalleriet, sipahi, och de dödsföraktande och fanatiska infanteriet, janitscharerna. Men belägringen av Wien 1529 blev en vändpunkt. Efter nästan hundra års turkisk-islamisk jihad i Europa, råkade man ut för en allvarlig motgång.

Detta första slag om Wien, det andra ägde rum år 1683, skildras i en novell av den amerikanske pulpförfattaren Robert E. Howard: ”The Shadow of the Vulture”. Howard (1906-36) är annars mest känd för sina berättelser om Conan barbaren, som filmatiserades på 80-talet med Arnold Schwarzneger i rollen som den bistre, svärdssvingande antihjälten (1982 och 1984).

Han var en produktiv författare som skrev i många genrer som vilda västern, orientaliska äventyr, detektivhistorier och skräck. Och skrev alltså även historiska berättelser, denna om Wien 1529 publicerades första gången i tidskriften The Magic Carpet Magazine i januari 1934. Här uppträder en dådkraftig och vacker kvinna vid namn Röda Sonja av Rogatino. Låter det bekant? Hon blev förebild för den kvinnliga barbarkvinnan Röda Sonja, en figur som skapades efter Howards död. I filmen Red Sonja från 1985 spelas hon av Birgit Nielsen.

I ”The Shadow of the Vulture” beskriver Howard hur slaget om Wien handlar om så mycket mer än en stad – det är två civilisationer som står mot varandra. Men enda sida har mer att förlora än den andra, ett nederlag skulle betyda undergång.

Vid stadens murar finner vi Röda Sonja, en polsk-ukrainsk flicka, som strider jämsides med männen. Den 12 oktober bestämde sig kalifen för att satsa allt på ett kort. Han lovade sina krigare stora belöningar av slavar och byte. Men anfallet slogs tillbaka.

När ottomanerna retirerade jublade folket i Wien och kyrkklockorna ringde. Försvaret hade letts ifrån Sankt Stefanskatedralen. På platsen där Süleyman den store ska ha haft sitt tält under belägringen byggde den tysk-romerske kejsaren Maximilian II sedan slottet Neugebaeude.

I Howards novell, som man läsa i sin helhet här, skildras kalifens dröm om att erövra det otrogna Europa för islam:

Suleyman’s ambitions embraced all Europe—that stubborn Frankistan which had for centuries sporadically poured forth hordes chanting and pillaging into the East, whose illogical and wayward peoples had again and again seemed ripe for Moslem conquest, yet who had always emerged, if not victorious, at least unconquered.

Slaget framställs som ett armageddon, en apokalyptisk kamp mellan Asien och Europa, två civilisationer, på samma sätt som Thermopyle hade varit år 480 f.Kr:

The steel tides rolled and broke, and rolled on again, till the very gods must have stood aghast at the giant capacity of men for suffering and enduring. It was the Armageddon of races—Asia against Europe. About the walls raved a sea of Eastern faces—Turks, Tatars, Kurds, Arabs, Algerians, snarling, screaming, dying before the roaring matchlocks of the Spaniards, the thrust of Austrian pikes, the strokes of the German Lanzknechts, who swung their two-handed swords like reapers mowing ripe grain. Those within the walls were no more heroic than those without, stumbling among fields of their own dead.

I en hemsk scen beskriver Howard hur turkarna bränner sina fångar levande. Det är något vi känner igen från dagens jihadister, och dessa har i sin tur fått det från tidigare kalifer som Abu Bakr och Ali:

Gottfried knew that message-laden arrows were loosed from the tower roof into this mantlet. But just then he gave little thought to that. His attention was riveted on the Turkish camp. There a leaping glare paled the spreading dawn; above the mad clangor of the bells rose the crackle of flames, mingled with awful screams.

”The Janizaries are burning their prisoners,” said Red Sonya.

”Judgment Day in the morning,” muttered Gottfried, awed at the sight that met his eyes.

From their eyrie the companions could see almost all of the plain. Under a cold gray leaden sky, tinged a somber crimson with dawn, it lay strewn with Turkish corpses as far as the sight would carry. And the hosts of the living were melting away. From Semmering the great pavilion had vanished. The other tents were now coming down fast. Already the head of the long column was out of sight, moving into the hills through the cold dawn. Snow began falling in light swift flakes.

Efter nederlaget tvingas Süleyman den store, som nu blivit något mindre, att, för denna gång, överge sin dröm att erövra Wien. Han skulle aldrig bli herre över Europa. Med hatisk blick betraktar han de murar som skilde Europa från islamvärlden, kristenheten från kalifatet:

Grimly rode Suleyman among his Solaks. He wished to put as much distance as possible between himself and the scene of his first defeat, where the rotting bodies of thirty thousand Muhammadans reminded him of his crushed ambitions. Lord of western Asia he was; master of Europe he could never be. Those despised walls had saved the Western world from Moslem dominion, and Suleyman knew it. The rolling thunder of the Ottoman power re-echoed around the world, paling the glories of Persia and Mogul India. But in the West the yellow- haired Aryan barbarian stood unshaken. It was not written that the Turk should rule beyond the Danube.

Howard använder ett tidstypiskt språk, som vi idag skulle uppfatta som rasistiskt, när han försöker fånga dramatiken i denna civilisationernas kamp. Hunnerna hade visserligen hotat Europa, och européerna hade enats för att slå dem, men aldrig hade en storm som denna dragit in över vår kontinent:

Again the destroyer was riding out of the blue mysterious East as his brothers had ridden before him—Attila—Subotai —Bayazid—Muhammad the Conqueror. But never before had such a storm risen against the West.

De fruktade janitscharerna, kalifens stormtrupper, var inte turkar. De var kristna barn som rövats bort från sina föräldrar och fostrats till fanatiska jihadkrigare:

For the Janizaries were not Turks. With a few exceptions, where Turkish parents had smuggled their offspring into the ranks to save them from the grinding life of a peasant, they were sons of Christians—Greeks, Serbs, Hungarians—stolen in infancy and raised in the ranks of Islam, knowing but one master—the Sultan; but one occupation—slaughter.

Men Süleyman vägrade att erkänna sitt nederlag. Där satt han i sitt palats, omgiven av sina slavar och konkubiner, och inbillade sig att han hade segrat. Föga kunde han ana att slutet för det ottomanska kalifatet hade börjat – nu skulle det stadigt bli svagare:

Suleyman was blinding the eyes of the world with the blaze of his wealth and glory, and striving to make himself believe that he had actually accomplished all he had intended. He had not been beaten on the field of open battle; he had set his puppet on the Hungarian throne; he had devastated Austria; the markets of Stamboul and Asia were full of Christian slaves. With this knowledge he soothed his vanity, ignoring the fact that thirty thousand of his subjects rotted before Vienna, and that his dreams of European conquest had been shattered.

Profeten Muhammed hade lockat sina krigare med byte och slavar i denna värld om de segrade och levde, och orörda jungfrur och vin och mat i överflöd i paradiset, om de stupade i det heliga kriget för islams utbredning.

Kalifen, profetens efterträdare, hade på jorden inrättat en skugga av detta paradis. I profetens bok, Koranen, skildras hur de rättrogna muslimerna ska sitta på kuddar och serveras vin av unga gossar, och hur de ska förlusta sig med flickor som aldrig förlorar sin mödom, hur ofta man än omfamnar dem:

Behind the throne shone the spoils of war—silken and velvet pavilions, wrested from the Persians, the Arabs, the Egyptian memluks; costly tapestries, heavy with gold embroidery. At his feet were heaped the gifts and tributes of subject and allied princes. There were vests of Venetian velvet, golden goblets crusted with jewels from the courts of the Grand Moghul, ermine- lined kaftans from Erzeroum, carven jade from Cathay, silver Persian helmets with horse-hair plumes, turban-cloths, cunningly sewn with gems, from Egypt, curved Damascus blades of watered steel, matchlocks from Kabul worked richly in chased silver, breastplates and shields of Indian steel, rare furs from Mongolia. The throne was flanked on either hand by a long rank of youthful slaves, made fast by golden collars to a single, long silver chain. One file was composed of young Greek and Hungarian boys, the other of girls; all clad only in plumed head-pieces and jeweled ornaments intended to emphasize their nudity.

Det ottomanska kalifatet gick under, och Europa lever. Men jihad, det heliga kriget som profeten utropade, pågår än. Och drömmen om att erövra Europa lockar fortfarande fanatiska män att samlas under profetens fana.

Klicka här och lajka min sida på Facebook!