Principer eller omdöme

Patrik Engellau

Den öppet nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen visar upp sig på gatorna och förkunnar hitleristiska budskap. Sverige ogillar hitleristiska budskap. Betyder det att Sverige bör förbjuda NMR att presentera sina uppfattningar?

Jag har här och där med hänvisning till yttrandefriheten argumenterat mot dem som önskar ett förbud mot offentliga nazistiska predikningar. Svenskarna är inte så korkade, har jag hävdat, låt nazisterna lägga fram sina teser så kommer dessa extremister att spricka som troll i solen.

Yttrandefriheten är en fin princip som bör värnas.

Häromdagen blev jag upplyst om att Frankrike just infört en rätt drakonisk lag mot terrorism som tycks vara särskilt riktad mot islamistisk terrorism. Bland annat ska ”myndigheterna ha rätt att stänga moskéer och andra gudstjänstplatser om predikanter upptäcks uppmuntra till attacker, hylla terrorism eller sprida radikala ’idéer och teorier’”.

Bakgrunden är att 241 fransmän omkommit i terroristdåd sedan januari 2015. Lagen hade antagits med 415 röster för och 127 röster emot. Jag kan förstå dem som röstade för.

Så mycket alltså för min tro på principen om yttrandefrihet. Har jag kanske dubbla måttstockar? Är jag rasist?

Frankrike har nästan sju gånger så många invånare som Sverige. 241 terroroffer i Frankrike skulle motsvara 36 stycken i Sverige. Det blir lite mer än ett offer i månaden under de senaste tre åren. Om detta hade varit Sveriges verklighet så hade jag stött en motsvarande svensk lag mot hatpredikningar.

Men jag är, enligt egen uppfattning, inte principlös för det. Det finns i vissa lägen en princip som tar över yttrandefriheten, nämligen principen att man har rätt att försvara sig om man är hotad till livet. Både yttrandefriheten och självförsvarsprincipen är moraliskt värdiga principer. Man kan inte hävda att den ena i alla lägen står över den andra.

Med det vill jag säga att man i det verkliga livet inte kommer någonstans bara med principer. Principer kan komma i konflikt med varandra, exempelvis i det här fallet, och om det inte finns en överordnad princip, vilket det inte gör, så blir man handlingsförlamad om man bara styrs av tillgängliga men just vid tillfället akut motsägelsefulla principer.

Det är därför det behövs omdöme. Omdömet är inte så kategoriskt som principerna. Omdömet vacklar och tycker än si, än så. Omdömet får ångest ungefär som Hamlet i monologen om huruvida han skulle vara eller inte vara.

Om jag vore Hamlet och skulle bedöma i frågan om eventuella förbud mot nazistiska och islamistiska hatpredikanter så skulle jag fråga hur stort problemet är i respektive fall. Är den nazistiska rörelsen stark? Artar den sig till ett hot mot demokratin och dess rättigheter? Hur många terroristdåd har den begått? Har den dödat några människor? Om svaren blir nej, nej, kanske något respektive inga så skulle jag låta yttrandefriheten gälla över självförsvarsprincipen.

Om jag ställde samma frågor avseende islamismen i Sverige och fick, som i Frankrike, svaren ja, troligen, massor respektive ett mord i månaden så skulle jag ställa självförsvarsprincipen framför yttrandefriheten.