Föreställ dig att du förväntas rösta på ett av två lag som båda lägger fram planer för hur de ska genomföra en omöjlig uppgift, till exempel att tävla i lagsimning över Atlanten. Din uppgift som väljare är att bedöma vilket av lagens planer som är minst korkad och sedan rösta på detta minst dåliga lag som i bästa fall, vilket du redan i förväg har begripit, som längst kan ta sig till Jyllands nordspets.

Den ene lagledaren skryter med ett hemligt vapen. Simmarna ska inoljas i sälfett för att skyddas från kylan. De ska dessutom komma få föda genom en kateter i ryggen så att de inte behöver stanna för att inta måltider och således tappa värdefull simtid. Det andra laget förklarar att simmarna ska sova etappvis under sömnen och bli bogserade av lagkamraterna. Näringsintaget ska göras under sömnen, sedär en fiffig effektivisering som kommer att ge en trygg seger säger den segervisse lagledare.

Detta handlar naturligtvis om den plågsamma partiledardebatten i teve den åttonde oktober klockan 20. Liksom förberedelserna för atlantsimningen gick debatten ut på att ge väljarna kunskap för att fastställa vilken av partiledarna som hade det minst korkade upplägget för att lösa den omöjliga uppgift som nationen tagit sig an.

Den omöjliga uppgiften, vars omöjlighet artikulerats och bevisats på ett genomtänkt och övertygande sätt under många år av flera insatta bedömare, är att det inte går att kombinera ett generöst, statligt skattefinansierat välfärdssamhälle med fri invandring av människor som befinner sig på en kulturell nivå – till exempel genom att komma till Sverige som medelålders och då vara analfabet även på sitt eget hemspråk – som säkerställer att de endast i undantagsfall kan få ett reguljärt jobb på den svenska arbetsmarknaden. Särskilt omöjligt blir det om den svenska välfärdsstaten tar ifrån analfabeten alla ekonomiska incitament att arbeta genom att erbjuda relativt generös socialhjälp.

Det började med att statsminister Löfven förklarade att migranterna skulle utbildas upp till en svensk nivå för att kunna få jobb. Det är ett förslag på nivå med sälfettsoljning. Den kulturklyfta utbildningen skulle behöva sluta handlar inte bara om att migranten ska kunna tillgodogöra sig det svenska alfabetet och traggla sig igenom Pippi Långstrump. Det handlar om sedan generationer nedärvda värderingar och synsätt, till exempel när det gäller uppfattningen om kvinnor. Jag undrar om inte statsministern sitter kvar i Åsa Romsons gamla tankefigur att migranter egentligen är ett slags förklädda svenskar och att de bara behöver åka tunnelbana några gånger för att deras inneboende svenskhet ska förlösas. Eller också tänker han med tillfredsställelse, utan att vilja erkänna det, på de nya horder av vårdpersonal som nu måste anställas i lärar- och omsorgsyrken för att hantera migranternas skolgång och därigenom åstadkomma nya triumfer för det välfärdsindustriella komplexet.

För två och ett halvt år sedan gjorde Arbetsförmedlingen en prognos över ett antaget nytt utbildningssystem av den typ som statsministern nu tycks efterlysa (och som jag redovisade här). Det skulle behövas 50 000 nya studentplatser om året vilket betyder att en ny utbildningsapparat av det svenska universitetsväsendet storlek skulle behöva byggas. Driften skulle kosta 10 miljarder kronor om året plus uppehälle och levnadsomkostnader för studenterna, totalt kanske lika mycket som försvaret kostar. Plus dålig prognos för att det skulle vara någon mening alls med det hela.

Ulf Kristersson var rimligt skeptisk till statsministern synsätt och presenterade i stället en egen tulipanaros, nämligen sänkta löner, fast bara för migranter. Hur det skulle gå till förklarades inte. En modell vore att definiera vissa jobb som skitjobb som bara får innehas av auktoriserade migranter. Hur man annars skulle förhindra att de låga lönerna skulle smitta av sig på den reguljära arbetsmarknaden har jag svårt att förstå. Det hade även statsministern svårt att förstå så han sa ungefär ”över min döda kropp”. Varför migranterna skulle acceptera ett skitlönejobb när de i stället kan få socialbidrag övergår också mitt förstånd. Men där menade Kristersson att bidragen skulle kunna begränsas enbart för migranter, så det kanske går.

På det hela kom det bara lösa, ogenomtänkta hugskott och ömsesidiga anklagelser.

Sedan lämnade programmet den fasta marken i och med att SVT:s programledare etablerade sig som klimataktivister och begärde att frågan om människans klimatpåverkan skulle betraktas som avgjord och miljösituation därtill som katastrofal. Utrymmet för balanserade eller rentav skeptiska bedömningar var därmed utplånat vilket kanske inte påverkade de närvarande partiledarna men fick mig att stänga av televisionsapparaten.