År 1902 skrev Lenin en skrift med ovanstående rubrik. Hans svar var att eftersom arbetarklassen var för trög för att förstå sina egna intressen så måste den företrädas av ett parti med intellektuella yrkesrevolutionärer som verkade för arbetarklassens sak. Året därefter skapades bolsjevikpartiet för att förverkliga denna idé.

Först gick det bra i bemärkelsen att bolsjevikpartiet kom till makten. Sedan gick det dåligt för att det ryska folket inte var med på de intellektuella yrkesrevolutionärernas noter.

Av detta lär man sig att det är svårt att styra ens en diktatur om folket inte är med på noterna. Hur mycket svårare ska det då inte vara i en demokrati? Har du någonsin försökt förmå en trumpen och motvillig församling att göra något som den instinktivt värjer sig emot? Det har jag. Det var när jag skulle övertyga lärarkåren i Vaxholm, Sveriges första skolpengskommun, om skolpengssystemets välsignelser. Det tog nästan ett år och att det lyckades berodde underligt nog mer på dagispersonalen än på lärarna, vilket jag beskrivit här.

Då lärde jag mig hur mycket makt församlingar har bara de håller sig hyggligt eniga.

Jag vet inte hur många Nackabor som stödjer kommunens initiativ att för 14 miljoner kronor köpa tre bostadsrätter till en migrant med tre hustrur och 16 barn. Jag skulle gissa att kanske 70 procent av kommunmedlemmarna ogillar tilltaget. Kommunmedlemmar är väljare och väljare har makt även mellan valen. Tänk dig att dessa väljare massivt framförde sin olust till kommunstyrelsen i mail, telefonsamtal, insändare, facebookkommentarer, tweets och rentav personligen. Tänk dig att de ansvariga levde i ett lågmält men permanent brus av protester och sura blickar i ICA-butikerna. Min uppfattning är att sådant skulle göra intryck. Kommunen skulle nog tänka sig för nästa gång den fick lust att ge sig in på marknaden för bostadsrätter.

Den här enskilda affären är förstås en struntsak. Och ja, Nacka kommun var ”tvingad” av staten att ordna bostad till trigamisten och hans barn. Men jag anför exemplet just som ett exempel på hur folkviljan spelar roll, mycket större roll än vi normalt tänker på i Sverige.

Jag menar inte att vi, som franska bönder när de blir upprörda, ska dränka kommunhuset i kodynga eller blockera motorvägarna med traktorer. Sådant är inte svensk kultur. Vi är mer diskreta. Men det är även de vi vill påverka. De tar till sig även fina vinkar. Ett artigt email kan göra lika stor nytta som ett ton dynga. En riksdagsman jag känner förklarade att fyra telefonsamtal kändes som en svåruthärdlig folkstorm.

Därmed har jag äntligen kommit till pudelns pinsamma kärna. Varför gör vi inte sådär då? Om folket sa till på skarpen så skulle det bli ändring, men vi säger inte till på skarpen. Jag behöver inte gå längre än mig själv för att se problemet. Jag var nyligen på en tillställning där det förekom ett antal rätt framstående politiker. Jag kunde ha tagit tillfället att läxa upp dem, åtminstone i försiktiga ordalag. Men jag gjorde inte det. Jag ville inte orsaka dålig stämning, något som för oss svenskar är en gräslig social fadäs.