Sverige har i mer än 200 år lyckats hålla sig utanför krig. Under decennierna efter det andra världskriget har denna historiska tradition manifesterats i något som närmast kan liknas vid ett slags besatthet av att vara neutral. I takt med att kristendomen har förlorat terräng, har de svenske blivit allt mer övertygade om att vägen till frälsning går via Förenta Nationerna.

Det nya prästerskap som åtagit sig uppgiften att förvalta och fördjupa denna nya religion och religiositet har varit en osalig blandning av fredsrörelser, kommunister och karriärsugna socialdemokrater på vänsterkanten. En rejäl karriär med fina internationella uppdrag har krävt att man bekänner sin tro på FN, och sin brinnande övertygelse om att det inte får finnas några andra internationella organ för fred och säkerhet än just FN.

En direkt konsekvens har blivit att den transatlantiska försvarspakten NATO placeras i rollen som Antikrist, som ondskan förkroppsligad. Att ens nämna NATO, i annat än fördömande ordalag, har i svensk säkerhetspolitisk diskussion varit liktydigt med att inbjudas till exkommunikation. Människor som tror på NATO är onda, och kan endast tillskrivas onda avsikter. De kan därmed inte tillåtas att verka i församlingen. Den frälsargestalt alla troende måste samlas kring är Dag Hammarskjöld, sprungen ur de goda svenska människornas krets för att frälsa världen genom ett heligt och allmänneligt FN.

Att prästerskapet inom FN från tid till annan har kunnat beslås med att vara både korrumperade och på andra vis olämpliga för sitt kall är en bisak. Vi veta ju att framför allt den katolska kyrkans präster har en hel del på sina samveten. Godheten inom FN måste för den troende vara lika glasklar som ondskan inom NATO – i tanke, ord och gärning.

Som alltid i fall av framväxande nya religioner finns här ett betydande element av verklighetsflykt, dubbelmoral och renodlat hyckleri. Kärnvapen i händerna på NATO är definitionsmässigt onda och avsedda att skapa krig, medan exakt samma vapen i händerna på fredsälskande stater som Ryssland och Kina aldrig nämns i högmässan.

Vår neutralitet har varit helig, även då vi spelat under täcket först med Nazityskland under det andra världskriget och sedan med sovjetiska utspel om fredsinitiativ och kärnvapenfria zoner under det kalla kriget. Och vår alliansfrihet har tjänat oss väl, även då vi utvecklade ett synnerligen intimt samarbete med NATO, i syfte att kunna ta emot militär hjälp i händelse av ett sovjetiskt angrepp.

I särklass mest absurt är att både Sovjet och USA har varit väl medvetna om det svenska hyckleriet och den svenska dubbelmoralen. Det är bara de svenske som har levat i salig okunskap, och därmed lugnt har kunnat fortsätta bekänna sin tro på FN och sin brinnande övertygelse om vikten av att avskaffa alla (NATO:s) kärnvapen.

Liksom ryska ortodoxa kristna en gång var övertygade om att de var de enda verkligt kristna, och därmed hade ett särskilt uppdrag från Gud att förvalta och utbreda den anda sanna tron, har de svenske blivit övertygade om att de är de enda verkligt moraliska och fredsälskande människorna, med ett särskilt uppdrag från Generalsekreteraren att förvalta och utbreda FN:s mandat.

Men så plötsligt var det som om någonting brast. Efter ett antal år av allt mer aggressiva provokationer från rysk sida drabbades de svenske av tvivel. Liksom finska präster och kommunister en gång förenades av att gärna och salvelsefullt tala om andra sidan, samtidigt som de mycket ogärna ville hamna där, började de svenske tveka i sin tro.

Det kanske faktiskt fanns en allvarlig risk att det egna landet, för första gången på mer än 200 år, skulle kunna utsättas för väpnad aggression, och att det denna gång inte skulle räcka att läsa upp fredsproklamationer eller att fördöma amerikansk aggression. Kanske det var så, att NATO i ett ögonblick av stor fara faktiskt skulle vara vän snarare än fiende. Och om det skulle förhålla sig på det viset, då kanske det är bäst att i tid byta kyrka.

Således skedde det oerhörda, att Sverige, i form av Försvarsmaktsövning Aurora-17, genomförde de största militära försvarsövningar landet skådat sedan 1993, och att det i denna övning fanns ett par tusen soldater från NATO. Amerikanska och allierade trupper övar nu för att komma till vår räddning – i händelse av ett väpnat ryskt angrepp. Plötsligt har NATO-nojan släppt, och försvar av det egna landet är åter viktigare än både FN och den beryktade genushandbok alla svenska soldater och sjömän har tilldelats.

Det är ingen dålig bedrift av Vladimir Putin och han anhang! Till följd av deras aggressiva uppträdande har Östersjön plötsligt blivit ett innanhav för NATO, dit Ryssland inte har tillträde. Än är det dock inte över. Vi får inte underskatta Margot Wallströms vilja och förmåga att omintetgöra det Peter Hultqvist har åstadkommit. Ett slag är vunnet, men kriget om fredshyckleriet har bara börjat.