Lär av arbetarklassen

Patrik Engellau

De senaste hundrafemtio årens mest framgångsrika politiska idéströmning har, påstår jag, varit den socialistiska eller socialdemokratiska rörelsen, åtminstone i Sverige, där den förkroppsligats av SAP, Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. (Numera har rörelsen avsevärt försvagats vilket symboliskt illustreras av att herr Google nästan bara pratar om ett tyskt mjukvaruföretag med samma namn när man frågar honom om SAP.)

Varför gick det så bra för socialismen, arbetarrörelsen, socialdemokratin eller vad man vill kalla denna företeelse? Jag tror att det beror på att den, med hjälp av Karl Marx, lyckades formulera en trovärdig berättelse som framställde den själv som på en gång förtryckt klass och samhällets potentiella frälsare.

Förtryckt klass, vad betyder det?

Vem är ni? frågade den socialistiske agitatorn August Palm när han talade inför ett gäng arbetare vid ett sågverk i Ångermanland. Tja, vi är väl ångermanlänningar, svarade en av de mer kvicktänkta åhörarna. Det är ni inte alls, agiterade agitatorn. Ni är en klass av arbetare med gemensamma intressen och ert gemensamma intresse är att bekämpa det förtryck som er klassfiende, kapitalisterna, riktar mot er. Fattar ni?

Så föll löven från arbetarnas ögon. De var inte fattiga, de var utsugna. Patron ”gav” dem inte arbete utan stal deras arbete eftersom han bara betalade dem efter vad de behövde för sin överlevnad och stoppade ett ”mervärde” i sin egen plånbok. När staten skickade polis och militär mot strejkande arbetare var det inte för att upprätthålla den allmänna ordningen utan för att underkuva arbetarklassen.

Men arbetarklassens maktövertagande skulle ändra på allt det där och introducera en ny, mänskligare ordning i världen. Dessa teman uttrycks pregnant i kampsången Internationalen:

Upp, trälar uti alla stater,
som hungern bojor lagt uppå
Det dånar uti rättens krater,
snart skall uppbrottets timma slå.
Störtas skall det gamla snart i gruset.
Slav, stig upp för att slå dig fri!
Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från intet allt vi vilja bli.

Den alltmer misslynta svenska medelklassen – till vilken jag räknar mig själv – är idag på ungefär samma medvetandenivå som arbetarklassen före August Palm. Vi har vad Marx, eller om det var Engels, kallade ett falskt medvetande. Det betyder att vi, en del av oss i alla fall, betraktar världen med våra motståndares – således PK-isternas – glasögon och begrepp, till exempel att skolans problem nog kan lösas med några extra lärarmiljarder eller att rätt svar på Sveriges problem vore en stor politisk koalition mellan moderater och socialdemokrater eller att alla kulturer nog måste sägas vara lika värda.

Men gradvis, tror jag, börjar det gå upp för medelklassen att den är utsatt för ett slags förtryck, precis som arbetarklassen för hundrafemtio år sedan. Inte så att hungern lagt bojor uppå den men i bemärkelsen att den tvingas betala för en nationell utveckling som den betraktar med tilltagande avsmak och oro. Och dessutom, återigen likt arbetarklassen före August Palm, har den inga tidningar, radiokanaler, TV-stationer eller andra media som talar dess språk och knappt ens några politiska partier som artikulerar dess ståndpunkter.

Tänk vad medelklassen skulle kunna göra om den upptäckte sig själv och tog sig i kragen. Se vad arbetarklassen lyckades med.