Alla regimer faller, hur stora och mäktiga de en gång må ha varit. Det antika Roms uppgång och fall är kanske det exempel som oftast används för funderingar i ämnet.

Länge uppfattades Roms fall som ett resultat av plötsliga, yttre förändringar. Man brukade hänvisa till nederlag i strid, till delningen i en västlig och östlig del (som föregåtts av tidigare delningar) och till ett övermäktigt tryck från germanstammar mot Västrom. Allt detta är visserligen faktiska händelser av betydelse, men det är inte de egentliga orsakerna.

Samma problem som nötte ned Rom möter nu Sverige. Vårt land kan visserligen inte mäta sig med det antika väldet vad gäller utbredning, militär förmåga och prestige – även om någon som varit alltför uppfylld av storvulenhet myntat uttrycket ”humanitär stormakt”. Men vi kan göra samma dumheter som romarna.

Rom – hela riket före och Västrom efter delningarna – nöttes ned av inre friktion och svårigheter att få till stånd ordnade maktväxlingar. Med inre friktion menas att förvaltningen – både den civila och militära – saknade resurser att göra allt den behövde göra.

Det är inte så underligt. Mer förvånande är att både den mogna republiken och kejsardömet lyckades fortleva så länge. Tänk bara på vilka avstånd i tid och rum som måste övervinnas med den tidens tekniker.

Efter Augustus, kejsardömets arkitekt, lyckades man ersätta den sena republikens konvulsioner med mer ordnade maktväxlingar under ett par hundra år. Därefter skedde maktväxlingarna ofta genom uppgörelser mellan olika generaler. Den inre friktionen och svårigheterna att få resurserna att räcka till gjorde centralmakten alltmer beroende av armén och denna tillsatte kejsare som uppfyllde dess egna krav – vilket innebar att skattetrycket blev orimligt högt. Beroendet av armén uppstod därför att det var den enda politiska maktbas som återstod, sedan både affärsmännen och adeln (riddarna och senaten) hade marginaliserats. Till slut var enda utvägen (det vill säga enda sättet att möta svårigheterna att finansiera armén) att utkontraktera stora delar av försvaret till germaner, som blev så mäktiga att en germanhövding pensionerade kejsaren år 476.

Här och nu i Sverige skapas en motsvarande resursbrist genom att politikerna tvingar förvaltningarna till allt för många och delvis mot varandra stridande uppgifter. Hur många mål har skolan? Hur många uppgifter skall polisen lösa? Vad skall sjukvården göra? Laga benbrott men också göra alla lyckliga? Dessa vida, resurskrävande och ofta omöjliga mål har skapats utifrån en känsla av oövervinnlighet och tillgång till oändliga resurser.

När Sverige var fattigt hade skolan ett mål: att undervisa så effektivt som möjligt. Alla barn skulle få lära sig att läsa, räkna och skriva. Det var en självklarhet. Det är det inte längre. I det rika Sverige skall skolan uträtta så mycket: utjämna sociala skillnader, befrämja jämlikhet, göra barnen till forskare som själva skall skaffa sig kunskap, så att den därigenom inte har tid att lära alla barn att läsa, skriva och räkna. Framstegen blir allt större i det rika landet. Rikedomen tillåter landet att ha drygt halvtannat hundratal professorer i pedagogik. Deras motstånd mot traditionell inlärning, mot inriktning på konkreta, mätbara resultat och deras förakt gentemot det nödvändiga hantverket i klassrummet har starkt bidragit till undervisningens förfall.

Listan över polisens uppgifter är mycket lång: man utfärdar pass och nationella id-kort, sköter trafikfrågor, tillståndsgivning, vapenärenden, hittegods och narkotikafrågor, eftersöker försvunna personer, övervakar idrottsevenemang, konserter och demonstrationer. Vid trafikövervakning kontrolleras hastighet, nykterhet, behörighet, bilbälte samt fordonets utrustning och eventuella last. Polisen informerar olika grupper, till exempel skolans elever och personal. Den är ofta i skolan i andra ärenden också.

Polisen skall dock fortfarande bekämpa brottslighet. Det ska ske med en bemanning som jämfört med övriga europeiska länder är mycket låg och gentemot en grov brottslighet som ökar.

Sjukvården styrs, eller låter sig styras, av ett ouppnåeligt – men outtalat – ideal: Alla ska må bra, kroppsligt och själsligt. Det gör naturligtvis inte 100 procent av medborgarna alla dagar i sitt liv. Sjukvården har alltså fått ett oändligt, gränslöst uppdrag. Svensk sjukvård har goda vårdresultat men är svårtillgänglig. BNP-andelen är relativt låg men stigande. Produktiviteten är, jämfört med övriga nordiska länder, tämligen låg. Alltså är många missnöjda med den svenska sjukvården.

Alla dessa, och andra uppgifter, skall lösas i en ekonomi som per skalle ökar allt långsammare. Det kan inte viftas bort med att ovanligt många skallar har kommit till Sverige. Det dröjer mycket länge innan de kommer ut på arbetsmarknaden – om någonsin. Tillväxten skall alltså lockas fram med en allt större andel av befolkningen som inte arbetar.

Vi börjar närma oss en punkt där ekonomin – och därmed politiken blir allt mer ansträngd. När en soldatkejsare tagit makten såg han till att den allt dyrare armén fick vad den behövde. Och armén såg till att den kandidat den hade stött vid en maktväxling betalade bra för stödet. Trots att man klämde ur bönderna så mycket man kunde räckte det inte. År med våldsam inflation hotade imperiet. Då förbjöd kejsaren prishöjningar, varvid varorna försvann.

Soldatkejsarna motsvaras i Sverige av den politiska eliten, därför att kejsarna här rekryteras ur den sektor som – liksom armén hos romarna – använder mest av tillgängliga resurser. Oavsett läge ser man till att det offentliga, det vill säga elitens maktbas, får sitt.

Spännande tider stundar.