”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta” skrev Esaias Tegnér i Epilog vid magisterpromotionen 1820. Det betyder att om du inte fattar vad någon säger så gör talaren det inte heller.

Tegnérs tes låter bra, men det finns situationer när den inte stämmer, nämligen när talaren medvetet, oftast på grund av motsägelser i sina föreställningar, luddar till sina utsagor.

I vår tid är detta vanligt. Folk är rädda för att uttrycka sig klart om känsliga saker. Känsliga saker är sådant som är politiskt inkorrekt eller på annat sätt bryter mot den officiella värdegrunden. Om ögonens och öronens vittnesbörd i kombination med lite eftertanke leder fram till en uppfattning som strider mot det politiskt korrekta väljer de flesta att svamla bort det sunda förnuftets vittnesbörd enligt principen från sagan om kejsarens nya kläder. Man instämmer i den allmänna meningen och ljuger för sig själv och för andra som orkar lyssna.

Är alla svenskar sålunda fega? Nästan alla, i varje fall ibland, tror jag. Jag tycker själv att jag är ganska modig i bemärkelsen att jag ofta brukar hävda att kejsaren är naken, men då och då håller även jag truten. Det hände häromdagen. En person ringde och ville intervjua mig i ett program om Sverige som ska visas upp för ryssar i rysk teve. Personen ville att jag skulle berätta för ryssarna om politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet. Jag tackade nej eftersom jag i andanom anade hur det politiskt korrekta Sverige skulle rulla mig i tjära och fjäder och hålla mig för landsförrädare. Feg? Tja, kanske.

Men ibland beror det dunkelt sagda inte på att talaren vill trolla bort en motsägelse mellan det observerade och det politiskt korrekta utan på motsägelser i den politiskt korrekta berättelsen. Där stämmer Tegnérs tes ty där är det dunkelt tänkt. När jag intervjuade sociologen Göran Adamson för DGS-TV dök ett intressant exempel upp som kan vara värt att uppmärksamma en gång till.

Det handlar om multikultur. År 1975 undertecknade Olof Palme en proposition (1975:26) som Riksdagen enhälligt antog där exempelvis följande formuleringar återfinns:

Invandrar- och minoritetspolitiken bör präglas av en strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar. Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten. Politiken bör även inriktas på att skapa samverkan mellan svenskar och invandrare för att öka solidariteten mellan dem liksom möjligheterna för invandrarna och minoriteterna att påverka beslut som rör deras egen situation.

Invandrar- och minoritetsorganisationer, som är att anse som riksorganisationer, föreslås få statsbidrag för sin verksamhet.

Bakom detta ligger föreställningen att alla kulturer är lika mycket ”värda” i någon sorts värdegrundsperspektiv som är svårt att förstå men likafullt är djupt känt för de politiskt korrekta. Det är lite som Gud för troende; han bara finns och kan inte förklaras.

Men samtidigt som alla kulturer är lika värda så är de inte lika värda. När en migrant kommer till Sverige önskar det officiella Sverige att migranten på det hela ska anpassa sig efter svenska normer. Han ska till exempel inte könsstympa sin dotter. Det är här problemet kommer in.

Om vi vill att migranten ska anpassa sig till svenska normer och svensk kultur på punkter som denna så måste detta ju bero på att vi tycker att den svenska kulturen där är bättre. Om den svenska kulturen är bättre än migrantens hemkultur så faller hela det värdegrundsbaserade resonemanget om kulturernas lika värde. När den politiskt korrekte blir varse detta intellektuella dilemma – vilket han för det mesta inte blir eftersom hans psyke tränger bort den hotfulla motsägelsen – börjar han kippa efter andan och sprattla som en fisk på land. Här skapas utrymme för svammel i den högre skolan.

Jag tror det var Åsa Romson som kom med ett storartat försök till intellektuell räddning när hon påstod att motsägelsen är skenbar eftersom problemet aldrig uppstår i och med att migranten blir svensk så fort han börjat åka i svensk tunnelbana. Hederskulturen förintas vid mötet med en svensk t-banespärr.

Men så djärva hugskott accepteras inte ens av PK-isterna själva. Hur står de då ut med självmotsägelsen? Jag tror att de, liksom troende i alla tider, har böjt sig i from underkastelse under de upphöjda och obegripliga mysterier som deras tro presenterar för dem.

Jag har inget emot religion, men jag känner igen det när jag får se det.