I en del kommentarer på mina texter har man efterfrågat vilken lösning jag ser på de problem, som jag brukar beskriva. Visst har jag tankar om det, men de är inte intressanta – därför att de inte kommer att ha någon betydelse. Det beror på att politikerna rör sig i en annan verklighet, som endast delvis överensstämmer med den jag och många med mig ser.

Hur kan det komma sig? Min situation överensstämmer med den en protestant hade i ett katolskt land – eller en katolik i ett protestantiskt – på sextonhundratalet. Det var bokstavligt blodigt allvar att ta ställning mot den rådande trossatsen – trots att den inte hade särskilt mycket vettigt att säga om vanligt folks vardag. Däremot var tron och den apparat som förvaltade den ett effektivt medel för makten att behärska folket. Likadant är det idag.

De på förhand bestämda utsagorna om verkligheten är viktigare än att undersöka denna och därefter utforma en politik. Det finns visserligen undantag. Brottet mot den förväntade och önskade säkerhetspolitiska utvecklingen har under de senaste åren, som en följd av Rysslands ökade rustningar och aggressivitet, blivit så tydligt att den svenska försvarspolitiken faktiskt (något) förändrats.

Men på alla de områden som inte utsätts från någon liknande chock, fortgår praktiken som vanligt. Och denna praktik innebär att man utövar ett slags teologi. Som under alla de år då religionen bestämde vad som var rätt och riktigt, och därmed vad som kunde sägas och göras, rör sig debatt och samtal i cirklar. Argumenten växlas som ping-pongbollar mellan kontrahenterna i matcher utan slut. Hur kan det komma sig? Det beror på att man i det längsta undviker verklighetens domslut. Det är man rädd för. Man vill inte undersöka. Då skulle man ju tappa kontrollen och bli överflyglad av sakkunniga. Det vore en politikens kapitulation. Och när man någon gång gör en verklig undersökning stoppas den regelmässigt längst ned i en byrålåda.

Det finns många exempel. Bostadspolitiken är ett. Arbetsmarknadspolitiken ett annat. Redan på sextiotalet var bostadspolitiken väl utredd och hyresregleringen nära att avskaffas. Bertil Ohlins och folkpartiets krånglande satte stopp för det och sedan har inget hänt. Som nyanställd på Sifo (för nära 40 år sedan) frågade jag anställda på olika företag hur de fått sina nuvarande jobb. Bara en liten andel, 15 procent vill jag minnas, svarade ”arbetsförmedlingen”. Jag fick ett argt brev från Arbetsmarknadsstyrelsen för mitt elaka tilltag. Nu är andelen så liten och tillståndet inom arbetsmarknadspolitiken så välkänt att ingen – inte ens berörd myndighet – orkar bli upprörd.

Två andra upplysande exempel är biståndspolitiken och skolan. De behandlas helt olika. Biståndspolitiken är helt fredad, trots att upprepade studier visat att den som bäst är meningslös, ofta skadlig. (Jan Myrdal har gjort åtminstone en värdefull insats. Han tv-film ”Myglaren” avslöjade effektivt biståndspraktiken.) Den skyddas av den likgiltighet med vilken den bemöts. Den angår, tyvärr, bara de närmst berörda – det vill säga dem som den ger en utkomst.

Skolan debatteras däremot ständigt och upprörda röster hörs från elever, deras föräldrar, annan allmänhet – och politiker. Den berör många direkt, ofta på ett för eleverna avgörande och förödande sätt. Ändå är politiken också här mycket impotent. Fortfarande styrs insatserna av gamla dogmer och reformatorerna kan som bäst åstadkomma halvmesyrer.

Hur skall man förhålla sig i en sådan situation? Vad kan man göra? Vad gjorde de första kritikerna som började sätta sig upp mot religionen? Då hade den politiska korrektheten verkligen muskler. Man gycklade. Detsamma gjorde folk i det gamla Sovjet. Kunde man inte åstadkomma någon förändring kunde man ändå lätta på trycket genom att dra några vitsar.

Tyvärr är det alltför få som gör det i Sverige. Också våra gycklare är snöpta av den politiska korrektheten. En ståuppare (André Wickström) får i Yle:s Finland är finskt frågan om det är någon skillnad att uppträda i Sverige jämfört med i Finland. Det är det, svarade han. I Sverige kan man inte skämta med feminism, invandrare och andra moderna företeelser. Då blir publiken stött (ej ordagrant citat).

Men ändå tycker jag mig skåda en ljusning vid horisonten. Den politiska teologin blir alltmer fjärmad från människors vardag, alltmer likgiltig. Trossatsernas möjlighet att hindra undersökningar av verkligheten blir ändå allt mindre. Tino Sanandaji och andra debattörer har till exempel effektivt punkterat alla de falska argument och föreställningar som styrt invandringspolitiken. Men man ska inte vara säker. Fortfarande låtsas politikerna att de har tron kvar.