Varför sticker Sverige ut som ett så extremt land när det gäller invandring, inställning till våld, krig, brottsbekämpning och en rad andra områden? Även våra nordiska grannländer tycker att vi är extrema. När Norges invandrings- och integrationsminister Sylvi Listhaug besökte Rinkeby häpnade hon inte bara över laglösheten i svenska förorter, utan också över det fientliga bemötande hon fick från svenska kollegor. Den finske professorn Paul Lillrank skriver i Hufvudstadsbladet att Sverige håller på att utvecklas till ett större hot mot Finland än Putins Ryssland. Den amerikanske journalisten Tim Pool beskriver Sverige som ett ”obehagligt” land, där en tystnads- och förnekelsekultur råder.

Sverige profilerar sig gärna utåt som en fredsälskande nation. Landet där ”icke-våldsprincipen” genomsyrar samhället. Under min uppväxt var det många som ville förbjuda krigsleksaker, våldsamma videofilmer och till och med aggressiv rockmusik. ”Fred” är ett mantra som upprepas i alla politiska sammanhang, i synnerhet när vi yttrar oss internationellt. Det hade kanske varit mera logiskt om detta gällt Japan (som ju faktiskt drabbats av atombomben). Eller Polen, som delats, styckats och misshandlats mer än någon annan stat i Europa. Utan att vilja förringa Sveriges fredsarbete, tror jag vårt förhållande till krig och våld mera grundas på psykologiska faktorer än egna erfarenheter.

Fram till ungefär 1950, utgjorde vårt land ett fattigt hörn av Europa. Vikingatidens guldålder utspelade sig huvudsakligen i nuvarande Danmark/Norge, medan det som skulle bli Sverige var en mindre utvecklad provins. Till och med under stormaktstiden var vi fattiga, något som Peter Englund betonar i sin bok Ofredsår. Få intellektuella européer valde Sverige som etableringsort. Descartes försökte, men ångrade sig bittert. Vid 1900-talets början var vi ett av de länder som skickade flest ekonomiska flyktingar till Amerika.

Efter andra världskriget ändrades allt detta. Inom loppet av en generation erövrade vi en position bland världens rikaste välfärdsstater. Det berodde givetvis på hårt arbete, men hade knappast hänt om inte Hitler och de allierade bombat sönder våra europeiska konkurrenter. Vi fick ett industriellt försprång, som vi tack vare en klok socialdemokratisk politik lyckades behålla ungefär fram till att Sydostasien klev in på arenan.

Ekonomiskt förvaltade vi denna högkonjunktur väl. Kulturellt var vi sämre förberedda. Vår nationella identitet formades en gång av ett småskaligt bondesamhälle, byggt med knappa resurser och utan några dramatiska revolutioner. Trots vårt välstånd blev vi dåligt integrerade i den internationella överklasskulturen.

Många beskriver Sverige som ett ”fredsskadat” land. Det ligger säkert mycket i det, men jag tror andra världskriget har påverkat oss på ett mer subtilt sätt. Historien gjorde oss till krigets lyckliga vinnare. Inte så att vi inte skulle ha förtjänat vårt välstånd – det var trots allt vi som byggde upp vår industri. Det var vi som valde samarbete på arbetsmarknaden framför konflikt, och det var vi som röstade fram våra relativt hederliga politiker. Ingen kan missunna oss den framgången. Men det faktum att samma krig som lade större delen av Europa i spillror, också blev startskottet för det svenska ekonomiska undret, skapade en grogrund för något man skulle kunna kalla: ”Det svenska samvetet”.

Detta kulturella ”samvete” har präglat oss nu i ett par generationer, och jag tror det ligger bakom många av dagens problem. Från en kravlös hög invandring med åtföljande kulturkrockar, till vår oförmåga att hävda vår auktoritet gentemot kriminella nätverk och högljudda lobbygrupper.

Att stå i ”tacksamhetsskuld” till Hitler är naturligtvis ingen lätt sits. Samma dåliga samvete som gör det svårt för oss att hantera frågor som rör migration, har också gett oss ett komplicerat förhållande till nazismen.

”Anti-nazistiska” rörelser har blivit särskilt tongivande i Sverige (jämfört med våra grannländer, som ju faktiskt upplevt nazismens terror). Samtidigt vet vi inte riktigt vad nazism är. Saker kallas nazistiska utan att man alltid förstår varför. Som till exempel det relativt demokratiska partiet Sverigedemokraterna. Eller som när Prins Carl Philip och prinsessan Sofia kritiserades i Sveriges Radio för att ha döpt sin son till Walther (ett namn som enligt Thomas Nordegren har kopplingar till nazismen). Moderate riksdagsmannen Hanif Bali anklagas regelbundet för samröre med nazister, de mest påtagliga bevisen tycks vara att han dricker mjölk och att han på Twitter förolämpat historikern Henrik Arnstad.

I Sverige har nazismen blivit en öm tå och ett skällsord, snarare än en ideologi. Tyvärr tror jag den inställningen har gynnat nynazistiska partier, som därmed slipper den ideologiska debatten. I vår iver att hata dem, glömmer vi den långt viktigare pedagogiska uppgiften; att ta reda på vad de faktiskt säger och förklara för människor varför de har fel.

Jan-Olof Sandgren är yogalärare, boende i Angered utanför Göteborg. Från början utbildad biolog, med en brokig yrkeskarriär som vaktmästare, biståndsarbetare, illustratör, barnboksförfattare mm. Har legat i politisk träda sedan 80-talet, men har nyligen kastat sig in i debatten om det sekulära samhället och försvar av västerländsk kultur.