Att slita isär landet

Anders Leion

Vi har en regering – och opposition – som aktivt arbetar för att skapa stora klyftor mellan olika befolkningsgrupper. De ”sliter isär landet”. Samtidigt säger de att det är just detta de försöker undvika. Egendomligt? Visst, se nedan för förklaring.

De senaste valen i Europa har alla i högre eller mindre grad påverkats av väljarnas uppgörelser med den förda invandringspolitiken. Reaktionen från etablerade partier har alla präglats av olika grader av förvåning eller kanske snarare av bestörtning: ”Hur kan det gå så här? Hur kan väljarna göra oss detta?”

Ibland är nog denna reaktion äkta. Partierna har levt så långt från verkligheten och varit så bemängda av sin egen propaganda, att deras förvåning verkligen kan antas vara äkta. I andra fall är den troligen spelad: man har anat vad som varit på gång, men inte orkat förändra sin politik.

Så, vad är det som har hänt? Utgångsläget har varit olika, men resultatet detsamma. Resultatet av den förda politiken har varit en utarmning av de svagare delarna av den egna befolkningen. Arbetarklassen men också en del av medelklassen har fått det sämre, medan de med starkare ställning har skyddats. Deras ställning har varit värnad, antingen därför att de är välutbildade eller därför att de i praktiken arbetar i en skyddad verkstad. Det senare gäller till exempel massmediefolk i av staten betalda eller subventionerade företag. De är många.

Den förda politiken – exempelvis i Tyskland under Gerhard Schröders tid som kansler – har ibland syftat till försämringar – lägre löner och sämre villkor i välfärden – för att det ansetts vara nödvändigt i syfte att återställa en försvagad konkurrenskraft. För detta fick han och den tyska socialdemokratin betala. Angela Merkels CDU tog över makten och skördade därefter den förbättring av ekonomin, som möjliggjorts av Schröders och SPDs reformer. Den nytillträdde franske presidenten Macron genomför nu ett liknande reformpaket. Hans nya arbetsmarknadslagar, som bland annat minskar fackets inflytande, möts också av ett hårdnande motstånd. Han har velat ha dessa lagar snabbt på plats, i förhoppningen om att hans femåriga mandatperiod skall vara tillräckligt lång, för att de önskade förbättringarna skall hinna slå igenom före nästa val.

Också invandringspolitiken kan ses i detta sammanhang: en ökad invandring leder till nedpressade löner, därför att konkurrensen om arbetstillfällena ökar. På sikt däremot, kan dessa lägre löner verka positivt på ekonomins prestationsförmåga.

Men invandringen missgynnar arbetarna också på ett mer indirekt sätt. Medan andra grupper kan dra nytta av invandringen, därför att de får tillgång till billigare arbetskraft att anställa eller kan köpa tjänster billigare, träffas arbetare och andra med svagare ställning av försämringar. Deras löner pressas ned, de har inte råd att köpa de i och för sig billigare tjänsterna och, kanske viktigast, tillgången till bostäder och vård försämras. Och allra viktigast: utbildningen blir sämre.

Den försämrade utbildningen har en annan, för arbetarna mycket negativ effekt: den sociala rörligheten minskar. Klassresor blir mycket mer sällsynta. Följden av alla detta? Klyftorna växer. Eller, som någon visst sagt: landet slits isär!

Och så förvånar man sig över att arbetarna röstar på Afd och SD… Dessa partier – och de andra så kallade populistiska partierna i Europa – går bäst bland de grupper och i de regioner som missgynnas av denna utveckling. Det borde inte vara svårt för de etablerade partierna att förutse. Ändå är de, eller spelar de, förvånade.

Vad kan ligga bakom detta självskadebeteende? Åtminstone socialdemokrater i Sverige har utgått från en mycket egoistisk kalkyl: å ena sidan har de velat vinna röster bland okunniga, välmenande väljare som tjusas av deras godhetsprofil och å andra sidan har de tänkt sig att de genom den stora invandringen kan importera en breddning av sin väljarbas. Denna sista beräkning har visat sig med stor tydlighet i Malmö. Ända sedan Reepalus dagar har uttalanden och åtgärder syftat till att gynna såväl stor invandring som de invandrade. (Visserligen är resten av landet, främst Stockholm, medskyldigt genom att stillatigande betala det gigantiska underskott som därigenom uppstått i Malmös budget.)

Ändå är det underligt att de socialdemokratiska förtroendemännen inte velat inse att deras väljare i LO-gruppen skulle förstå skeendet och därigenom gå över till SD. När de väl börjat inse vad som varit på väg att hända, har de suttit fast i sin politik – tänk bara på alla partiarbetare som faktiskt trott och kanske ännu i viss mån tror på den förda politiken! Lösningen har hittills bestått i att förneka fakta: invandringen är visst inte kostsam, invandringen leder inte till sämre skolor, den leder inte till fler brott och segregationen är inte en följd av invandringen. Inte heller är det eländiga tillståndet i skolorna och vården en följd av invandringen. Den beror på de vinstmaximerande företagen. Ett vinststopp kommer att ställa allt till rätta!

Också de andra partierna – utom SD – har fört en politik av i stort sett samma slag. De har däremot inte på samma sätt bedragit sina väljare – helt enkelt därför att en stor del av deras väljare har dragit nytta av politiken. Först nu har de i större utsträckning fått känna på nackdelarna.

När ett förväntat resultat av en förd politik genom ingripandet av en oförutsedd, kanske helt okänd faktor leder till något helt annat, brukar man tala om historiens list. Här har vi ett underbart exempel på detta.

Vid bedömningen av olika partiföreträdares uppträdande kan man hålla följande i minnet: kejsaren vet att han är naken. Han vet också att inte bara det lilla barnet utan också alla andra ser att han är naken. Det enda han har att hoppas på är att man av medkänsla håller inne med själva ropet ”Men han är ju naken”. Innan det ropet kommer försöker han gömma sig, så som Reinfeldt gjorde.