Om man jämför nazismens uppgång i mellankrigstidens Tyskland med militärkuppen mot president Allende så tror jag man kan dra slutsatser för dagens Sverige, i varje fall om man gör en del kanske halsbrytande förenklingar.

I alla tre fallen står medelklassen i mitten. Medelklassen i alla länder är milt konservativ i bemärkelsen att den ogillar sociala experiment som eventuellt hotar dess tillvaro (se där en första halsbrytande förenkling).

I det chilenska fallet hade medelklassen under president Allende en regering som genom en vänligt sinnad med huvudlös välfärdspolitik – i serien halsbrytande förenklingar kan man jämföra med Hugo Chaves Venezuela – som hotade den chilenska medelklassen med ekonomiskt kaos i kombination med hot om kommunistiskt maktövertagande. När jag själv var där några dagar före kuppen stod allt och darrade i väntan på Pinochets stridsvagnar. Armén gick in och räddade medelklassen (samtidigt som den gav prov på våldsamheter och grymheter som upprörde en hel värld).

Man ska vara klar över att våldets intåg inte berodde så mycket på arméns maktlystnad som på medelklassens skrämda nödrop.

Ett liknande schema hade tidigare etablerats i Tyskland. Medelklassen hade under tjugotalet drabbats av svåra besvär, till exempel hyperinflation, depression, hög arbetslöshet och ständiga kravaller som undergrävde dess existens. Den kunde inte lita på sina vacklande regeringar under Weimarrepubliken. Det fanns reella hot om en socialistisk revolution som slutgiltigt skulle krossa medelklassen.

Nazismen blev den våldsrörelse som räddade medelklassen undan de akuta riskerna för svält och socialism. Jag säger inte att nazisterna var medelklassens marionetter, långt därifrån, ty nazismen hade en egen inneboende och ond drivkraft, men utan medelklassens i alla fall till en början entusiastiska stöd hade den inte kunnat blomstra. Det räcker med att se propagandafilmen Triumf des Willens för att begripa detta.

I värsta fall – en del skulle säga sannolikt – står vi i Sverige idag på tröskeln till ett liknande scenario. Oron och pessimismen inför framtiden börjar sprida sig bland medelklassen. Den litar allt mindre på sina ledare som tycks oförmögna att ta sig an nationens problem, vars kanske mest plågsamma symtom, ehuru knappast orsak, är konsekvenserna av migrationen. Medelklassen börjar fråga sig på vilken sida regeringen, politikerna och därmed den statliga våldsapparaten står. Står de på medelklassens sida eller på någon annans?

På samma sätt som nazisterna fick ett uppsving efter börskraschen 1929 finns en uppenbar risk att en ny rörelse presenterar sig i Sverige för att fylla den uppgift som Pinochet gjorde i Chile och Hitler i Tyskland, nämligen att skapa trygghet för medelklassen. (Observera att Pinochet, men inte Hitler, drog sig tillbaka när jobbet var gjort.)

Inför denna möjlighet grips makthavare och andra av fasa över den öppet nazistiska Nordiska Motståndsrörelsens existens. En del tror att ett upphävande av NMRs medborgerliga rättigheter, till exempel yttrandefriheten, skulle lösa problemen. Det tror inte jag, för den eventuella nazismen är inte sin egen orsak, utan en funktion av medelklassens oro. Det är bättre att se till att medelklassen slipper oroa sig.