En fråga som ständigt återkommer i diskussionen på DGS är ”Hur kunde det bli så här?” Att utmejsla relevanta och hållbara sanningskriterier är tänkandets första och kanske största svårighet. I Sverige har Axel Hägerström (1868 – 1939) och hans idé om ”värdenihilism” haft ett inflytande på samhällsutvecklingen, som enligt min mening inte rönt tillräcklig uppmärksamhet.

Upplysningstanken innebar att sanningen inte längre kunde utrönas genom bibelstudier eller i samtal med Gud. Hägerström (prästson med examen i teologi och filosofi) tog fasta på detta och sökte därför andra sanningskriterier. Hans idé – värdenihilismen – innebär i korthet att ett värdeomdöme aldrig kan vara sant eller falskt. Ur den tanken kunde man sedan härleda nya tankar. ”Talet om att en ny lag skulle kunna kränka äganderätten är lika meningslöst som en papegojas pladder”, sa socialdemokraten och juridikprofessorn Vilhelm Lundstedt (1882 – 1955), som med stor entusiasm drev Hägerströms idéer.

En rättighet har enligt den idén bara det innehåll som Sveriges riksdag vid varje tidpunkt genom lag bestämt. I förlängningen – vad som är gott och vad som är ont – beslutas i lag av Sveriges riksdag.

Sannolikt är det arvet efter värdenihilismen som gjort att ”postmodernismen” vunnit en så stark ställning just i Sverige.

Mot bakgrund av vad som sedan hände i bland annat Nazityskland och Sovjetunionen, finner jag den tanke som värdenihilismen bygger på ytterst motbjudande. Samtidigt framstår den dessvärre som intellektuellt oantastlig. Till dess försvar måste även nämnas att när den utformades fanns vare sig FN-deklarationen eller Europakonventionen. Värd att citera är en av Lundstedt framförd förhoppning: ”Genom att lagar stiftades och konsekvent tillämpades utvecklades en allmän moral i samhället som manifesterades i laglydnad” (Svenskt Biografiskt Lexikon band 24 sid 376). I efterhand kan man konstatera att den förhoppningen inte infriats.

I detta sökande efter sanningskriterier framträder ett annat fundament – dogmer.

En dogm är något förenklat en kollektiv fördom, en absolut sanning som inte kan motbevisas och som är, mer eller mindre, allmänt accepterad. Det finns ett flertal dogmer vars sanningshalt vi sällan reflekterar över och som vi tar för självklara sanningar. I det här sammanhanget är det två dogmer som haft stor betydelse. Att ”Sverige är en demokrati och att Sverige så skall förbli” och att ”Sverige är en nationalstat, suverän inom sitt territorium”. En dogm kan inte ifrågasättas med logiska argument. Före rösträttsreformerna för hundra år sedan kunde man nog ställa frågan ”Menar du verkligen att en imbecill träskalle ska ha samma rätt till politiskt inflytande som en professor i statsvetenskap?”. Frågan skulle ha uppfattats som relevant och bemötts med sakargument. I och med att demokratibegreppet etablerats som dogm, är den frågan inte tillåten i ett seröst samtal, och så måste det nog vara. I ett samhälle måste det finnas absoluta sanningar som inte ständigt ifrågasätts, om gemenskapen skall fungera.

Vad som hänt under senare år är att dogmerna om demokrati och suveränitet inte längre uppfattas som absoluta sanningar. Demokratin är utsatt för såväl inre som yttre tryck. Det inre trycket representeras av SD. Imbecilla träskallar må ha rösträtt, liksom professorer i statsvetenskap, men om de röstar på SD ska ingen av dem ha något inflytande över svensk politik. DÖ är en motbjudande illustration av att alla röster i ett demokratiskt val inte har lika värde, vilket strider mot demokratins fundamenta. Globalisering och EU-medlemskap innebär att ett flertal beslut saknar medborgerlig demokratisk kontroll och innebär dessutom, med nödvändighet, att dogmen ”Sverige är en nationalstat, suverän inom sitt territorium” inte längre beskriver verkligheten.

Dessa två dogmer – helt avgörande för att vi i grundläggande samhällsfrågor inte ska behöva ägna kraft åt frågan ”Vad är sant?” – existerar inte längre som sanningskriterier.

Till detta kommer poltikerkollektivet återkommande och misslyckade försök att introducera nya dogmer, det vill säga sanningar som inte kan motbevisas med hänvisning till faktiska sakomständigher. En dogm fungerar emellertid inte som sanningskriterium, om det är uppenbart att ”sanningen” är ett påhitt, grundat på önsketänkande, och som inte tål att konfronteras med verkligheten.

En del av den sanning som förklarar vår verklighet har förflyktigats, på grund av poltitisk naivitet, politisk ignorans och en förändrad verklighet.

Hans Kindstrand är advokat med stort intresse för samhällsfrågor.