Nu har det varit skottlossning i Gottsunda igen. Gottsunda är ju ett så kallat ”utanförskapsområde” utanför Uppsala där jag bodde i tretton år. En man skadades allvarligt efter att ha träffats av flera skott. Och när polisen kom till platsen utsattes de för stenkastning.

Man ska inte använda ordet no go-zon, säger vissa. Det är en överdrift. För man kan ju faktiskt gå in i dessa zoner utan att bli dödad. Man vad kallar man en zon dit polisen inte kan ta sig utan att utsättas för stenkastning?

Från 2005 och fram tills 2016 bodde jag på Bandstolsvägen. Före dess på en annan gata i Gottsunda. Fredagskvällen den 15 juli 2016 dog en människa i en lägenhetsbrand på min gata för att brandkåren inte kunde ta sig fram. Insatsledaren hade fattat beslut om att brandkåren inte fick åka in till Bandstolsvägen utan poliseskort. Det var för farligt.

När brandmännen kom in till lägenheten hittar de en livlös person på golvet. Det var en äldre, rullatorbunden man. Den direkta orsaken syntes vara rökförgiftning. Han hade kunnat räddas om brandbilen inte blivit fördröjd. Vad ska man kalla ett område dit brandkåren inte kan ta sig utan poliseskort? No go-zon?

Jag har skrivit flera artiklar här på Det Goda Samhället om mina erfarenheter av att leva i Gottsunda och av att vara muslim. Nu har en läsare hört av sig, en ung kvinna som ville berätta om hur mötet med mångkulturen i verkligheten, bland annat i Gottsunda, förändrat hennes åsikter. Vi tog en öl och pratade.

Vi kan kalla henne Maria. Hon växte upp i en lantlig idyll utanför Uppsala. Det var tryggt. Det farligaste man kunde tänka sig var tjuvrökning och att någon pojke ”hade kniv på sig”. Fast det hade han nog egentligen inte, säger hon. I stort sett alla var gammelsvenskar.

När hon började högstadiet blev det annorlunda. Då fick hon möta det nya Sverige och de nya svenskarna. Det blev tydligt att de som bråkade hade ursprung i Mellanöstern. Det var ett litet gäng som förstörde för andra. Bråkstakarna kallade tjejer för ”hora”, tafsade på dem, drog in dem på toaletten. Det här beteendet visade de bara mot svenska tjejer, inte mot ”sina egna”.

Jag tänker på ett reportage som publicerades i Dagens Nyheter den 11 februari år 2000. Fyra Rinkebykillar delade med sig av sin syn på svenska tjejer.

”Men det är inte lika fel att våldta en svensk tjej som att våldta en arabisk tjej”, säger Hamid. ”Den svenska tjejen får ju massor av hjälp efteråt, och hon har nog redan knullat. Men arabtjejen får problem med sin familj. För henne är det en stor skam att bli våldtagen. Det är viktigt att hon har kvar oskulden när hon gifter sig.”

”En tjej som går ut på kvällen utan någon kille som kan skydda henne får skylla sig själv”, fortsätter Hamid, ”särskilt om hon är full.”

Sedan när Maria blev vuxen började hon arbeta natt i Gottsunda. Hon arbetade där i fem år. Tog bussen på kvällen och morgonen. Det hon såg på bussen förstärkte hennes intryck av att det faktiskt finns skillnader i kultur mellan gammelsvenskar och folk med bakgrund i Mellanöstern, och att det finns en slags attityd mot just svenska tjejer och kvinnor. ”Problemen i Gottsunda”, säger hon, ”handlar inte om ekonomi, utan om kultur och attityder”.

På bussen såg hon hur gäng uppträdde respektlöst mot tjejer. De tafsade och pratade hånfullt om dem med varandra på arabiska. Hon såg hur en tjej blev fasthållen och ropade på hjälp. Hela gänget var med på det och bara skrattade. Hon var med om hur bussen utsattes för stenkastning. Stenar kom flygande in genom fönstren.

På grund av stenkastning släppte bussarna vissa kvällar av passagerarna innan man kommit fram till Gottsunda. No go-zon?

Det var under dessa fem år i Gottsunda som hon på riktigt ”vaknade upp”. Hon berättar hur svenskar i Gottsunda blir som osynliggjorda. De befinner sig visserligen i Sverige, men känner sig som främlingar. I vissa situationer pratar alla omkring dem arabiska. Man blir ignorerad och folk talar över huvudet på en. I vissa affärer pratar personalen arabiska med varandra och med arabisktalande kunder och som svensk känner man sig ignorerad.

Maria säger att hon med sina erfarenheter har svårt att se hur vänsterns jämställdhetsambitioner ska gå ihop med massinvandring från islamvärlden, från kulturer med en helt annan kvinnosyn, och en helt annan syn på västerländska kvinnor. Detta kommer ju att leda till otrygghet för kvinnor i Sverige och ett mindre jämställt samhälle, menar hon.

Hon är välutbildad, intelligent och ser bra ut, alltså ingen stereotypisk ”rasse” från landet. Hon hade gärna velat tro på ett mångkulturellt samhälle, men har mot sin vilja tvingats revidera sin uppfattning. Det är en självklarhet, säger hon, att kultur och värderingar är olika i Sverige och i länder som Irak, Somalia och Afghanistan. Hon begriper inte hur man kan förneka det.

En gång när Maria var ute och cyklade blev hon bespottad av två killar. Hon kände sig kränkt. Men sen blev hon bara ledsen. För killarna var män i 25-30-åldern som stod och skrattade. De såg ut att ha bakgrund i Mellanöstern. Hon blev ledsen för det var en sorglig syn. Som tjej med svenskt utseende har han blivit van att möta fördomar om att vara ”oanständig” och sakna ”heder”.

Hon är en av många som förändrat sina åsikter efter att upplevt den mångkulturella verkligheten på nära håll och som är orolig för hur en fortsatt massinvandring från framför allt islamiska länder kommer att påverka Sverige. Vi får höra att allt är lugnt, att det alltid varit så, att vi alltid haft stenkastning mot polisen, gruppvåldtäkter och hedersvåld. Men det är uppenbart falskt, säger Maria. Hon valde att lita på sina ögon i stället för på auktoriteterna som säger till oss hur vi ska tänka.

Jag känner igen det Maria berättar om. Jag har själv varit muslim och på insidan. I moskéerna mötte jag dessa föraktfulla attityder mot svenska tjejer och svenskar generellt. Jag försökte ibland försvara svenskarna och nyansera bilden, men då blev man suspekt. Jaha, du talar väl om svenskarna, då kan du inte vara en ”riktig muslim”. I medierna läser jag ibland att man kan vara både svensk och muslim och att islam är lika svenskt som midsommar. Det var inte det jag hörde i moskéerna, där var svenskarna alltid de andra.

Klicka här och gilla min sida på Facebook!