Ett sätt att beskriva varför Sverige har problem med sin utbildning är att påpeka att skolan ses mer som ett redskap för att producera jämlikhet än som en plats för att skaffa sig kunskaper. Förr stod kunskap i centrum, fast det knappast sades, eftersom det var så självklart. Nu står jämlikheten i centrum, och denna antas uppkomma genom kompensationsstrategier.

Detta illustrerades vid ett SNS-seminarium om varför pojkar halkar efter i skolan. Där medverkade en forskare, en politiker och en rektor, och alla tre kan sägas vara typiska representanter för dagens svenska utbildningsetablissemang. Det konstaterades att pojkar idag tenderar att släpa efter, men det sades också att det går bättre för pojkar på skolor som överlag har bra resultat. Efter att detta hade slagits fast, skulle man kunna tro att fokus för seminariet skulle bli hur man får fler bra skolor, men så var det inte.

I stället var fokus kompensation, och de ord som användes var att här ”jobbades” det, och man ”satsade”, ”stödde”, ”tog tag i”, ”såg utmaningar” och ”samverkade”. Fokus låg på vad de vuxna skulle göra. I stället för att tala om att ställa krav så att eleverna arbetade mer, sades det att man kanske borde avskaffa läxor, därför att vissa elever ändå aldrig gör dem. Elever borde inte få välja något med argumentet att ”eftersom de inte får rösta, bör de inte få välja”. Problemet var inte att elever i grundskolan inte lär sig så mycket utan att de med nuvarande regler inte får tillträde till nationella program på gymnasiet. Problemet var så att säga att man inte nog låtsades som om alla grundskoleelever hade lärt sig tillräckligt för att studera på gymnasieskolan. Det står i läroplanen att skolan ska vara kompensatorisk, och en av talarna sade i förbifarten att det gäller att kompensera elever för att andra elever har akademiskt utbildade föräldrar.

De här tre företrädarna för svensk utbildning misstänker uppenbarligen att inte alla elever kan ta ansvar för sin egen inlärning och speglar därigenom en mer allmän inställning inom den svenska utbildningsvärlden. Man vill inte ge grundskoleelever verkligt ansvar och verkliga valmöjligheter av rädsla för att resultatet skulle bli mer olikhet. Man väljer i stället att ge vissa elever kontinuerligt stöd, medan andra elever inte får välja mer kvalificerade program. Man bortser från att landet behöver kvalificerade personer.

Sverige bortser också från att det finns alternativa sätt att se på jämlikhet. Många länder som exempelvis Singapore ser det som jämlikt och demokratiskt att ge alla elever möjlighet att utveckla sig till sin fulla potential genom att erbjuda olika alternativ som svarar mot olika elevers behov. Man erbjuder så att säga ”stöd” för både svaga och duktiga elever genom att ge möjlighet att välja ett alternativ som passar eleven. Den svenska modellen med ett enda program upp till 16 år skapar ett stort behov av individuellt stöd, något som är mycket dyrbart och inte speciellt effektivt. De enda som alldeles säkert vinner på den här modellen är den grupp vuxna som på detta sätt har anställning.